Var till slalombacken idag. Kom iväg lite sent, bara lite. Enligt planerna skulle vi vara där kl 13 för att få ut maximalt av en eftermiddags biljett. Men vi var där 14.40, skulle lösa biljett; "Vi stänger om 20 minuter". Jävligt irriterande. Tänkte på Kay Pollak;
Jag påverkas av varje tanke jag tänker.
Jag skapar den jag är med mina tankar.
Kan jag välja lycka nu?
Jag valde lycka, ställde mig i kö med min familj. Nån snorunge svischade ner i backen och fram till liften, före alla andra! Äh. Kan jag välja lycka? Ja.
Vi åkte upp allihopa, glada, ingen klagade. Åkte ner. Ställde oss i liftkön igen.
Unge efter unge kom ner från backen och bara sket i att det var kö! VA?! Jävla TEENAGEFREAKS!
Nu blev jag lite upprörd faktiskt.
Kan jag välja glädje? NEJ!
Jag morrade lite bittert för mig själv och min partner och blängde elakt på snorungarna i färgglada kläder.
Trängde mig tillbaka före tre sånadär grabbjävlar och åkte när det var MIN TUR!
Nästa gång kände jag ilskan bubbla inom mig och han inte alls tänka på Kay Pollak. Jag skönk istället ner till deras nivå, petade med min nya vassa stave i sidan på en kille med illgrön jacka; "STÄLL DIG I KÖ UNGJÄVEL! ... LÄNGST BAK!"
Han tittade på mig och försökte se ännu snällare ut än vad han redan gjorde;
"Vi är här på läger", sa han och så pekade han på den enorma skylten framme vid liften som nästan blockerade vägen dit fram; "blixtlåsprincipen" sa han.
OJ! "Förlåt!" mumlade jag.
Skidskolan har en egen separat kö. Blixtlåsprincipen gäller!
Stora feta röda bokstäver och tydliga och fina illustrationer på "blixtlåsprincipen".
Aj, himmel o pannkaka vad ont jag fick i mina leder, armbågarna värkte och skav, pjäxorna klämde, ryggen ömmade och knäna började ge vika. Tur att klockan snart var 15 så att vi snart kunde få fara hem.
SURKÄRRING!
Jag påverkas av varje tanke jag tänker.
Jag skapar den jag är med mina tankar.
Kan jag välja lycka nu?
Jag valde lycka, ställde mig i kö med min familj. Nån snorunge svischade ner i backen och fram till liften, före alla andra! Äh. Kan jag välja lycka? Ja.
Vi åkte upp allihopa, glada, ingen klagade. Åkte ner. Ställde oss i liftkön igen.
Unge efter unge kom ner från backen och bara sket i att det var kö! VA?! Jävla TEENAGEFREAKS!
Nu blev jag lite upprörd faktiskt.
Kan jag välja glädje? NEJ!
Jag morrade lite bittert för mig själv och min partner och blängde elakt på snorungarna i färgglada kläder.
Trängde mig tillbaka före tre sånadär grabbjävlar och åkte när det var MIN TUR!
Nästa gång kände jag ilskan bubbla inom mig och han inte alls tänka på Kay Pollak. Jag skönk istället ner till deras nivå, petade med min nya vassa stave i sidan på en kille med illgrön jacka; "STÄLL DIG I KÖ UNGJÄVEL! ... LÄNGST BAK!"
Han tittade på mig och försökte se ännu snällare ut än vad han redan gjorde;
"Vi är här på läger", sa han och så pekade han på den enorma skylten framme vid liften som nästan blockerade vägen dit fram; "blixtlåsprincipen" sa han.
OJ! "Förlåt!" mumlade jag.
Skidskolan har en egen separat kö. Blixtlåsprincipen gäller!
Stora feta röda bokstäver och tydliga och fina illustrationer på "blixtlåsprincipen".
Aj, himmel o pannkaka vad ont jag fick i mina leder, armbågarna värkte och skav, pjäxorna klämde, ryggen ömmade och knäna började ge vika. Tur att klockan snart var 15 så att vi snart kunde få fara hem.
SURKÄRRING!
1 kommentarer
Systeryster
10 Jan 2010 10:11
Ha ha. Men vaddå? Sådär är ju snorungar nuförtiden, så det är inget att skämmas för. Man ska vara bitchig eftersom deras föräldrar uppenbarligen inte uppfostrar dem. På dem bara ;)
Kommentera