Nu mera går vi till BUP med glädje. Vi är också nöjda när vi går därifrån. Oftast.
Vi har några nya i vårt "team" som vi är väldigt nöjda med. Vilket vi INTE var i början. Men det är historia så det lämnar vi bakom oss. Idag lyssnar de på oss.
 
Den "kritik" vårt barn får från skolan avfärdar vår läkare och lyfter det till något bra. "Jaha, nu har dom kryssat i att det här är ett problem igen. Men jag ser det här som positivt och det tycker jag att ni också ska göra."
 
Det handlade om kontakten med vuxna. Han samspelar inte så bra med sina jämnåriga. Han hänger hellre med barn som är 1-2 år yngre än honom. Och han hänger gärna med vuxna. På rasterna skulle han hellre umgås med lärarna än med klasskamraterna (om inte de yngre barnen också har rast). På träningarna trivs han bättre med tränarna än med de jämnåriga barnen. Och det bekymrar sig väldigt över VARFÖR han är så. Hur mår han, EGENTLIGEN? Skolan har undrat och det gör kanske ni också, men NEJ han saknar inte uppmärksamhet eller föräldrarstöd hemifrån. Men vad är problemet för skolan?
 
Jo, han tar TID av de vuxna. De måste få dricka sitt kaffe ifred, umgås med kollegorna. Rastvakterna måste hålla koll på de andra barnen, lösa konflikter och avstyra bråk och olyckor. Absolut, det är klart de måste få göra det. Men om det fanns fler vuxna, fler resurser på skolan så kanske de skulle ha lite TID med barnen också. Den här tiden och uppmärksamheten som han söker och inte får leder till att han känner sig avvisad. Han FATTAR att de måste sköta sitt jobb, han VET att de är för få. Men KÄNSLAN att bli avvisad, gång på gång... Det gör ont.
 
Det är inte bara mitt barn som behöver den TIDEN. Alla barn behöver lite mer än undervisning och tillsyn i skolan.
Med den utbildning som pedagogerna på skolan har, flera år av universitetsutbildning. Måste de ju få koncentrera sig på att jobba med det. Men kunde det inte då tillsättas lite extra personal. Omsorgspersonal.
Det skulle vara så mycket lättare för lärarna att jobba med det de är ämnade för.
 
 
Jag kan ändå inte låta bli att fundera varför de är så bekymrade över att han är som han är:
 
 
 
 
 
BUP, TID, lärare, omsorg, pedagoger, personal, samspel, skola, socialt,
Äter, äter, äter och äter... Tänker inte redogöra vad. Men bra är det inte!

Bra dag, men stress tog över. Den där skynda typen av stress. Tider att passa och att hålla tiden för att hinna i tid till nästa tid. När sista tiden avklarats kom ångesten, smygande från ingenstans. Inte från stressen, men eventuellt från allt jag gått igenom under dagen utan möjlighet att reflektera eller tänka igenom nånting. Ett dåligt samvete över allt det där som ett av mötena påminde mig om allt jag inte klarat av. 
"Du måste...", "det är DITT ansvar att se till..."

Kanske det var DÄR ångesten kom? Den fick mig iallafall att gå loss i både chipsskål och fruktskål, matlådor och en resa till McDonalds. FAN!






adhd, mat, planering, stress, äta, ätstörning, ångest,
I min närhet har det varit mycket ADHD på tapeten den senaste tiden. Varför vet jag inte. Just de senaste veckorna har jag inte uppmärksammat något om adhd i media. Det är oftast då det brukar bli snack i fikarummet, på bussen, på syjuntan, kafferepet, bokcirkeln osv. Men nu har media varit rätt tyst.
 
Någon har nämnt något om någon annan "som bara måste ha adhd", för hon är ju si eller så. Eller det värsta uttrycket hittills "alltså han måste ha adhd, eller nåt sånt, för nåt jävla fel är det ju på honom..."
 
Förr skulle jag gått i taket, argumenterat emot och med en stark lust att spöa upp den jäveln som uttryckte sig så. Den här gången suckade jag, avlägsnade mig och tyckte synd om personen som inte visste bättre.
Men jag hade gärna velat ha hennes åsikt om mig. Jag borde bett henne redogöra för hennes adhd-kunskaper och på något snirkligt sätt bett henne beskriva "mina jävla fel", som jag VET att hon aldrig sett eller uppmärksammat. För i vissa situationer fungerar jag utmärkt! Ja, till och med bättre än andra!
I andra situationer fungerar jag knappt alls. PRECIS SOM ALLA ANDRA!
 
Bara för att man inte har adhd så betyder det inte att du funkar bra på hästryggen, i säkerhetsbranchen, i kontorsmiljö, på fotbollsplan, i vården, i serviceyrket osv osv. Och bara för att man har adhd så betyder det inte att man är gjord för skapande, konst, musik, kriminalitet och missbruk.
 
För att få adhd-diagnosen krävs det att man uppfyller vissa kriterier. Men inom dessa kriterier funkar alla adhd-personligheter också olika. Jag har två favoritbloggar: http://ohappa.blogg.se/ och www.maasen179.wordpress.com som också skriver om sina vardagligheter, med snubbeltrådar och egenheter som jag tror de flesta faktiskt anser som helt normala och igenkännande. Ingen av dom (och inte heller jag) går in specifikt på kriterierna för adhd. De (vi) skriver om känslor, händelser, reaktioner i vardagen. Men ja, vi känner ständigt igen oss i varandra och det vi skriver. Trots att det ligger utanför kriterierna för adhd. Sen läser jag MASSOR med andra bloggar, personliga bloggar av personer som INTE har adhd, och jag kan känna igen mig lika mycket i de bloggarna. Vilket INTE betyder att de har odiagnosticerad adhd.
 
Ett annat bra blogginlägg är Madelein Larsson Wollniks: http://attention-riks.se/2015/04/adhd-symptom-ar-individuella/
adhd, annorlunda, bloggar, diagnoser, lika, normal, normalstörd, olika, onormalt, svårigheter,