Det var bättre förr, eller det var fan inte bättre förr. Allt beror på.
 
Det är inte lätt att vara klok, men för det är det varken bättre eller enklare att vara dum. Det är inte lätt att leva och det ska nog inte vara det heller.
 
Men förr i tiden var jag liksom lyckligare. Jag var också mer ovetande. Jag var dummare (inte elak), eller smått korkad kanske? Jag tog lättare på händelser och motgångar. Jag hade inte så höga krav varken på mig själv eller någon annan. Inte så höga förväntningar. Ingen oro. Ganska oseriös kan man säga.
 
På något sätt var det lättare men ändå så jävla jobbigt. Så jobbigt så jag brände ut mig med jämna mellanrum utan att riktigt förstå varför.
 
Idag är jag en klok och förståndig människa. Ja, jag imponerar ofta på mig själv över mina beslut, handlingar, tankar och resonemang. Jag förstår så mycket nu. Jag förstår alldeles för jävla mycket! DET är jobbigt och det är inte lätt! Att plötsligt fatta att jag inte kan gå och köpa en bil på lunchrasten, ogenomtänkt eller överhuvudtaget planera köpet med min man. Eller att fatta att jag inte kan tokshoppa på nätet och passa på att köpa allt det där som jag faktiskt just precis nyss kommit på att jag behöver och verkligen måste ha. Eller att bara vräka i mig ALLT det där goda som står på bordet eller finns i skafferiet. Eller bara dra ut och ha skoj istället för att betala räkningar, tvätta kläder eller annat sånt där tråkigt måste. Eller att bara säga upp mig för att jag är less på jobbet, eller missnöjd med chefen. Att plötsligt fatta allt det där...
 
Att förstå konsekvenserna av det "lustfyllda".
Jag ångrar inget! Det är inte lönt att ångra något man gjort. Jag kan ändå inte göra det ogjort. Jag känner ingen skuld för det, trots att skulderna ekonomiskt är skyhöga. Jag är nöjd med de enorma framsteg jag gjort i min självbehärskning/impulskontroll.
"Jag gör inte om mina misstag 1 gång. Jag gör om dom 2,3,4,5,6 gånger, för att vara riktigt säker på att det var ett misstag..." Ja, så var det förr. Men idag så kan jag till och med lära mig av andras misstag.
 
Jag har, som de flesta med adhd väldigt starka känslor. Och lite, lagomt eller normalt har inte existerat i mitt känsloregister, eller ens i mitt liv. Men idag är det där explosiva i mig borta. Jag bara pyser litegrann av ilskan, jag ler istället för att gapskratta. De stora tårarna håller sig nere i klumen i halsen när jag blir ledsen eller sårad. Jag agerar inte längre på varje känsla jag får.
 
Jag tänker mycket. Tänker mycket framåt och lite bakåt, istället för att vara i nuet. Vad händer då? Lever man i det förflutna blir man deprimerad. Lever man i framtiden får man ångest. JAPP!  Jag har blivit helt okej på att planera. Inte bara planera en fest om tre veckor eller en resa om två månader eller så, utan att lägga upp dagarna, veckorna, tillvaron... Och med det följer oron...
 
Ibland misslyckas jag. Förr märkte jag knappt att jag misslyckades med nåt. Jag rusade jämt (i mitt huvud) runt till nya aktiviteter, projekt, ideer osv. Att misslyckas hör ju liksom till livet. Jag är väl medveten om att jag är den som misslyckas alltid då och då. Men nu är jag så väl medveten om vad jag misslyckats med och det känns bara inte bra. Vilket jag antar är normalt?
 
Sedan adhd diagnosen och medicinen har jag liksom blivit pånyttfödd!
Jag kan klara mig själv. Jag känner mig mer säker och självständig. Jag känner att jag är tillräckligt bra. Jag är lugn och sansad i nästan alla situationer.
Men, jag vet inte längre vad jag tycker...
 
När jag ska köpa nya skor eller kläder. Jag tittar och funderar, är det snyggt eller fult? Vad tycker jag egentligen? Jag vet inte!
Spelar ingen roll om jag ska laga mat eller gå på restaurang, jag vet inte vad jag ska äta. Hemma går det lättare när övriga familjen kan få bestämma.
Jag har ALDRIG haft svårt för att veta vad jag vill. Fan jag är ju en VILJESTARK person. Det har jag ju alltid fått höra. "Hon vet vad hon vill!"
Men nu plötsligt känner jag mig som ett spädbarn, typ. Så formbar.
Säger åt min man att han ska passa på nu. Han kan få mig att bli precis som han vill ha mig. Enkelt. Men fatta vad trist!
 
Ja TRIST! Det är precis så jag känner mig. Normal, lagom, samlad... osv.
Det finns vissa i mitt arbete som ofta värvar mig till någon typ av ansvarsroll eller ledare i möten och projekt. Och med det så är det klart att de ser mig som ordentlig, samlad, ordningsam, seriös, noggrann osv.
De gånger när jag blir värvad eller vald till något sånt, av någon som "känner" mig nu. Då pirrar det lite i magen! Men NEJ inte för rollen, utan för tanken  "ni skulle bara veta!"
 


 
 
 
 
 
adhd, allvar, allvarlig, anpassa, anpassning, behandling, grå, grått, lagom, lagomt, livet, lycka, medicin, medicinerad, normal, normalt, npf, oseriös, seriös, trist, tråkigt, utveckling, vilja, vuxen,