Jul, jul strålande jul. Eftersom jag som vanligt i sann Florence Nightingale - anda jobbade på julafton (13-21:45) ställde jag väckaren på 09:00 för att få en stund med tindrande glada barns ögon. Trött som en gnu, eftersom jag jobbat kvällspass även uppesittarkvällen och även missat den mysiga stunden med min familj, var vi uppe långt efter midnattstimmen och spelade sällskapsspel och försökte vara glad. 

Gjorde julfrukost med den obligatoriska risgrynsgröten som gav mig de sedvanliga magplågorna som strålar ut upp i tinningarna. 

Dotterns ögon tindrade inte som de borde. Hon hade duschat och inte lyckats skölja ur shampot och ropade därför på sin arma moder. 
"Det sluuuuutar inte kliiiiiiia!" 

Nä, det var inte bara smuts och intorkat svett i det där håret. Bakom öronen, i nacken och en bit ner på ryggen fanns bett. Små, små röda kliande utslag. Jag kände väl igen dom. Lössen! Och de var inte välkomna till oss så här på julaftonsmorgonen.

Vi tvättade och tvättade och oljade in hela det långa, tjocka håret för att det skulle vara möjligt att borsta ut för att sedan kunna luskamma. Lusmedel finns inte i mitt förråd på julafton. Och jag fick ringa runt till släkten och meddela att de fick vänta på sina julklappar till sena kvällen, efter att jag slutat jobbet. Även jullunchen fick hoppas över. 

Med hungrig mage, outdelade julklappar och lessna barn åkte jag iväg till jobbet. Men det är inte synd om mig. Absolut inte. Jag har valt mitt yrke själv, där dessa arbetstider ingår. Men det är lite synd om min familj, det är lite synd om mina kollegor som inte har familjen i närheten, som får sitta ensamma på julen den lilla stund de är lediga. Men mest synd är det om de som är sjuka, så sjuka att de måste ligga på sjukhuset på julafton, utan möjlighet till permission och kanske till och med har sin familj längre bort så de inte kan få besök den här dagen heller. Dom är det synd om!

En sån här dag är det för mig särskilt viktigt att jag kan ge dom min tid, mitt sällskap, min omvårdnad. Sitta och prata, hålla handen, trösta och lindra smärta. För de här dagarna brukar inte vara fyllda med så mycket stress och arbetsbörda som vanliga dagar. Men den här julen... Nej, jag räckte inte till. Inte på långa vägar. För många var för sjuka.  

Hemma väntade min familj och några julklappar, sällskapsspel, mat och umgänge. Men jag orkade inte. För trött, för ledsen. Idag ligger jag i soffan och orkar fortfarande inte. Spel, filmer, godis och maken och barnen väntar fortfarande. Men mamma orkar inte.


arbete, barn, familj, hälsa, julafton, julklappar, ohälsa, sjukdom,
Seger!
Fick snabbt svar från självaste nyhetsuppläsaren på SVT om att hon kallade ADHD för sjukdom och gjorde genast om nyhetsinslaget! Hon tackade för "upplysningen" och önskade God-Jul!
 
En liten seger!
adhd, agera, respekt,
 
Vaknar och TVn står på, flyger upp i sängen. 
"Många får sjukdomen adhd..."
 
Vafalls!?!?!?! 
 
Sjukdom? 
Arg! 
Mailar nyhetsredaktionen med grus i ögonen och med en morgontrött adhdhjärna som inte kan fokusera.
Därför publicerat jag inte mitt kanske pinsamma mail till dom. 
 
Men fortsätter vara upprörd att det saknas så mycket kunskap om adhd SOM INTE ÄR EN SJUKDOM!
adhd, agera, barn, diagnos, impulsiv, känslor, medicin, npf, reagera, sjukdom,