Har hittat en bibel! En adhd bibel. "ADHD hjälpen - för ett liv i balans" av Katarina A. Sörngård.
Den gav mig massor med aha upplevelser, som "aha, det är därför..." och mycket som förklarade varför mina föräldrar inte "förstog" att jag hade adhd när jag var liten och varför en del fortfarande inte förstår, inte vet och inte ens skulle kunna tro att jag har adhd. Jag har bara "råkat" hitta hanteringsstrategier för några mina svårigheter som har gjort livet något lättare. Och jag har också lyckats dölja mina svårigheter relativt väl.
 
Sörngård skriver "Många personer med adhd upplever att livet är i obalans. Ofta stressar de mer än andra, men får ädå mindre gjort, anstränger sig för att passa tider, men kommer ändå försent, försöker vara närvarande, men uppfattar ändå inte vad som sägs, kämpar tappert med livspusslet, men upplever att vardagen ändå inte går ihop. Många känner sig rastlösa och har en malande oro, andra kan vara impulsiva och ha svårt att reglera sina känslor och få relationer att fungera".
Hade jag bara fått läsa det där stycket för längesen, så hade jag fattat.
 
Sörngård förklarar också varför alltfler människor får en adhd-diagnos idag. "Sannolikt beror det på att kundkapen om tillståndet ökar både i samhället i stort och inom sjukvården där utredningarna äger rum. Det kan även bero på att de svårigheter som adhd är förknippat med har blivit ett allt större problem, i takt med att samhället har blivit mer komplext. Ju högre krav som stäls på människor, desto fler är det som inte klarar av att leva upp till dem.
Hon skriver också om hur skolarbetet har förändrats tilll mer självstyrt och mindre lärarstyrt, vilket ställer större krav på barnens egna förmågor.
Dagens arbetsplatser för oss vuxna kräver även att man kan arbeta och koncentrera sig i en miljö som är stökig, full av intryck och utan möjligheter till lugn och ro, såsom kontorslandskap.
I både vardags- och arbetslivet påkallas vår uppmärksamhet av ljud, plingande telefoner, meddelanden om nya inlägg i sociala medier, sms osv, samtidigt som vi ska vara fokuserade, kunna planera och organisera vår tillvaro, arbete, livspussel och det sociala. Vi lever idag med otroligt mycket fler intryck än vad vi gjorde förr. Stressen och kraven även på oss vuxna har ökat markant.
 
Det bästa för ett barn med adhd är att få växa upp i en stabil familj med en tylig och förutsägbar struktur. Där man inte uppfostar sina barn med bestraffning utan med tålamod, bekräftelse, uppmuntran och kärlek. Detta ökar möjligheterna att man ska kunna utveckla strategier som underlättar tillvaron och leder till att svårigheterna inte får så allvarliga konsekvenser. Och om man tvärtom växer upp i en familj som inte är lika välfungerande som det första expemplet så ökar riskerna att svårigheterna förvärras. En bra skolmiljö och kunniga, engagerade lärare kan också få en skyddande effekt på ett barn med adhd. Likaså som en stökig skolmiljö och oförstående, oengagerade lärare ökar riskerna för att svårigheterna förvärras.
Orsaksfaktorerna till adhd handlar alltså om ett komplext samspel mellan genetiska faktorer och olika riskfaktorer i miljön.
Japp, adhd är till stor del ärftlig. Upp till 80% av orsaksfaktorern tors vara genetiska. Men man kan också "bara" ha anlag för adhd utan att själv utveckla tillståndet. Personer som har adhd upplever ofta att någon annan i familjen har samma eller liknande problem.
 
Boken riktar sig till den som har adhd. Man får lära sig mer om vad adhd är men också hitta effektiva strategier för att få balans i livet. I slutet av boken finns ett kapitel skrivet till anhöriga.
En mycket, mycket bra bok!
Jag har läst massor av fakta och info böcker om adhd. Många böcker med tips och strategier, för att själv lyckas få livet att gå ihop och få balans. Men oftast, tyvärr, upplever jag att författarna fan inte har koll! De har kunskap om adhd. De skriver bra fakta om adhd. Men tipsen och strategierna. GAAAAH! Jag blir upprörd varje gång jag läser dessa tips och råd och får känslan av att dom faktiskt inte ens har koll på hur man verkligen fungerar med adhd. "Bit ihop", "räkna till tio", "bestäm dig för att..." osv. Sånt som bara får en att förlora mot livets svårigheter.
 
Men den här boken... Jag säger bara: LÄS!
PMDD, adhd, aktivitetsnivå, förändra, förändring, hanteringsstrategier, kunskap, livet, npf, självhjälp, strategier, svårigheter, terapi, tips, tricks, utveckling,


kaffe, klokt, liknelser, livet, prioriteringar, vän,
Det var bättre förr, eller det var fan inte bättre förr. Allt beror på.
 
Det är inte lätt att vara klok, men för det är det varken bättre eller enklare att vara dum. Det är inte lätt att leva och det ska nog inte vara det heller.
 
Men förr i tiden var jag liksom lyckligare. Jag var också mer ovetande. Jag var dummare (inte elak), eller smått korkad kanske? Jag tog lättare på händelser och motgångar. Jag hade inte så höga krav varken på mig själv eller någon annan. Inte så höga förväntningar. Ingen oro. Ganska oseriös kan man säga.
 
På något sätt var det lättare men ändå så jävla jobbigt. Så jobbigt så jag brände ut mig med jämna mellanrum utan att riktigt förstå varför.
 
Idag är jag en klok och förståndig människa. Ja, jag imponerar ofta på mig själv över mina beslut, handlingar, tankar och resonemang. Jag förstår så mycket nu. Jag förstår alldeles för jävla mycket! DET är jobbigt och det är inte lätt! Att plötsligt fatta att jag inte kan gå och köpa en bil på lunchrasten, ogenomtänkt eller överhuvudtaget planera köpet med min man. Eller att fatta att jag inte kan tokshoppa på nätet och passa på att köpa allt det där som jag faktiskt just precis nyss kommit på att jag behöver och verkligen måste ha. Eller att bara vräka i mig ALLT det där goda som står på bordet eller finns i skafferiet. Eller bara dra ut och ha skoj istället för att betala räkningar, tvätta kläder eller annat sånt där tråkigt måste. Eller att bara säga upp mig för att jag är less på jobbet, eller missnöjd med chefen. Att plötsligt fatta allt det där...
 
Att förstå konsekvenserna av det "lustfyllda".
Jag ångrar inget! Det är inte lönt att ångra något man gjort. Jag kan ändå inte göra det ogjort. Jag känner ingen skuld för det, trots att skulderna ekonomiskt är skyhöga. Jag är nöjd med de enorma framsteg jag gjort i min självbehärskning/impulskontroll.
"Jag gör inte om mina misstag 1 gång. Jag gör om dom 2,3,4,5,6 gånger, för att vara riktigt säker på att det var ett misstag..." Ja, så var det förr. Men idag så kan jag till och med lära mig av andras misstag.
 
Jag har, som de flesta med adhd väldigt starka känslor. Och lite, lagomt eller normalt har inte existerat i mitt känsloregister, eller ens i mitt liv. Men idag är det där explosiva i mig borta. Jag bara pyser litegrann av ilskan, jag ler istället för att gapskratta. De stora tårarna håller sig nere i klumen i halsen när jag blir ledsen eller sårad. Jag agerar inte längre på varje känsla jag får.
 
Jag tänker mycket. Tänker mycket framåt och lite bakåt, istället för att vara i nuet. Vad händer då? Lever man i det förflutna blir man deprimerad. Lever man i framtiden får man ångest. JAPP!  Jag har blivit helt okej på att planera. Inte bara planera en fest om tre veckor eller en resa om två månader eller så, utan att lägga upp dagarna, veckorna, tillvaron... Och med det följer oron...
 
Ibland misslyckas jag. Förr märkte jag knappt att jag misslyckades med nåt. Jag rusade jämt (i mitt huvud) runt till nya aktiviteter, projekt, ideer osv. Att misslyckas hör ju liksom till livet. Jag är väl medveten om att jag är den som misslyckas alltid då och då. Men nu är jag så väl medveten om vad jag misslyckats med och det känns bara inte bra. Vilket jag antar är normalt?
 
Sedan adhd diagnosen och medicinen har jag liksom blivit pånyttfödd!
Jag kan klara mig själv. Jag känner mig mer säker och självständig. Jag känner att jag är tillräckligt bra. Jag är lugn och sansad i nästan alla situationer.
Men, jag vet inte längre vad jag tycker...
 
När jag ska köpa nya skor eller kläder. Jag tittar och funderar, är det snyggt eller fult? Vad tycker jag egentligen? Jag vet inte!
Spelar ingen roll om jag ska laga mat eller gå på restaurang, jag vet inte vad jag ska äta. Hemma går det lättare när övriga familjen kan få bestämma.
Jag har ALDRIG haft svårt för att veta vad jag vill. Fan jag är ju en VILJESTARK person. Det har jag ju alltid fått höra. "Hon vet vad hon vill!"
Men nu plötsligt känner jag mig som ett spädbarn, typ. Så formbar.
Säger åt min man att han ska passa på nu. Han kan få mig att bli precis som han vill ha mig. Enkelt. Men fatta vad trist!
 
Ja TRIST! Det är precis så jag känner mig. Normal, lagom, samlad... osv.
Det finns vissa i mitt arbete som ofta värvar mig till någon typ av ansvarsroll eller ledare i möten och projekt. Och med det så är det klart att de ser mig som ordentlig, samlad, ordningsam, seriös, noggrann osv.
De gånger när jag blir värvad eller vald till något sånt, av någon som "känner" mig nu. Då pirrar det lite i magen! Men NEJ inte för rollen, utan för tanken  "ni skulle bara veta!"
 


 
 
 
 
 
adhd, allvar, allvarlig, anpassa, anpassning, behandling, grå, grått, lagom, lagomt, livet, lycka, medicin, medicinerad, normal, normalt, npf, oseriös, seriös, trist, tråkigt, utveckling, vilja, vuxen,