Mitt i en bajskonversation med min 7-åriga son ikväll.
-Mammaaa! Hur säger man Anna baklänges? ropar han från dass.
-Anna! svarar jag
-Japp! Hur säger man han baklänges?
-ahn. svarar jag.

-japp! Hur säger man sexliv baklänges?
-WOT? tänker jag jag men slår mig i pannan, 6 liv menar han förstås. Dataspelsvärlden, hur många liv man har kvar efter en fight. -Nej, det vet jag inte. ropar jag
-vilxes, ropar han som svar.
-Jaha okej!
-
Mamma... *tystnad* Uppdatera ditt sexliv? *tystnad* Jag gapar. Går in på dass. Där sitter han och skiter med Solo i famnen och tittar på bilder med kringlan, liggande hunden, hjulet, gungan, tarantellan och yin&Yang.

Kroppen skriker ÅÅÅNGEST!
Varför?
- Jag vet inte!

Kanske för att jag sitter här i löpartights, sportBH och funktionströja. Här har jag suttit ett tag. Arslet är iskallt och det har bildats en skorpa mellan det och stolen. Jag sitter fast.
Kanske för att jag inte gör något inför min stundande magisterexamen som bordes. Och varför jag itne gör det är för att jag itne kan. Jag kan inte! Kan inte heller alltid stava till INTE.

Kanske för att lön och bidrag har kommit och de små extra slantarna jag får in efter nattjobb går till TRASIGA TÄNDER, havererat torkskåp, havererad bil, ungens fotbollsskor och cykelhjälm och GRANNENS JÄVLA BIL! Och om det mot förmodan blir nåt kvar så kommer det iallafall inte att räcka till nåt roligt!

Kanske för att min älskade vän har åkt hem? När hon kommer brukar hon stanna lääänge och hon är så rolig att ha tråkigt med, älskade L. Kom tillbaka!

Kanske för att en "brudklänning" är undanhängd i en butik i mitt namn, med mitt telefonnummer på, som jag inte vet om jag vill ha. Det enda jag vet är att jag itne inte har råd.

Avslutar inlägget med ett citat från M; stjärt!

 

Det skulle vara säsongens sista slalomträning idag. Vemodigt tog vi på utrustningarna jag, min kära och lillpojken. Sena som vanligt, stress och skäll i hallen, spring ut till bilen, kasta på skidorna på taket, stavarna i bagaget, ungen i bilen och var är den minsta? Just ja, vi hade fixat barnvakt. Rally till slalombacken. Yes! We made it just in time.

Igen 17.58 parkerade vi på den fullständigt jätteleriga parkeringen. Äckligt! skrek lillen och vågade inte kliva ur bilen. Vet inte om han var orolig att leran var kvicksand eller om han var rädd om sina fula pjäxor. Uuuuut uuur biiiileeeen! skrek en stressad mor kämpandes med sina egna pjäxor. Jag svär inte så värst mycket i vanliga fall, men på måndagarna vid den tiden, då jävlar.

Jag kan inte spänna pjäxjävlarna! Fan också!
 Byxorna är för trånga.
Fan! Måste knäppa upp. Svettas - av med jackan, upp med tröjan.
Det går inte, magen är i vägen. Helvetes jävla magjävel! Låren också för den delen.
Satans helvetes jävla lår. Hur i helvete fixar den där jävla Anja Pärson detta?

Stannar upp. Måste andas. Tre djupa andetag, det brukar hjälpa. Efter tre djupa upptäcker jag att det bara är vi på parkeringen. Inte 55 bilar till som det brukar. Va?! Var är alla?
Kollar på klockan igen, 18:00 pip. Det är måndag, i och försig en röd måndag och påsklov. Men just därför var jag så ordentlig och frågade tränaren förra måndagen hur det skulle bli denna måndagen som var röd och det var påsklov. Men han försäkrade gruppen om att det skulle vara träning. Han skulle definitivt vara där.

Det var han inte. Inte heller någon som kunde starta liften heller var där. Bara vi.
Ångesten och den själsliga smärtan infann sig ganska snabbt. Jag hade skrikit och stressat min son fördärvad, nu igen! Helt i onödan. Jävla skit!
Jag funderade på vilket sätt jag kunde skära mig utan att det skulle märkas. I armhålorna? fotsulorna? Ljumskarna? Jag vill ju inte dö. Bara skada mig lite. Lite bara, så jag åt en mjuk macka. Gott och gräddat hette den. I magen känns den varken god eller gräddad. Det gör ont. Men ibland är det skönt när det gör ont.
Idag, måndag är det rätt skönt.