Det står en flaska Flux, tandskölj på databordet. Det ligger en bläckpenna mitt på golvet i datarummet. Här inne hänger vi också tvätt.

Förutom flaskan med Flux på databordet så ligger där också en galge, ett stetoskop och en keps, förutom alla papper. Även under skrivbordet ligger en galge.

På golvet ligger en hög med kuddar och täcken, ganska snyggt ihopvikt, men i en hög på golvet. På fönsterbrädan ska det stå en blomma. Men där står också dotterns doptavla med två fina bilder på henne. En dammvippa ligger också där på fönsterbrädan. Plus ett cremepuder och 2 sladdar. På den lilla byrån där det står en lampa finns också en mössa, ett ihopskrynklat och sönderklippt papper, en pappersmugg från McDonalds och ett tomt pennställ - en penna på golvet som sagt var.

Förutom pennan och täck- och kuddhögen på golvet ligger också en tom plastförpackning, fin men tom. En tom colaflaska, 4 uppenbart skitiga strumpor och två inochutvända tröjor.

Vad gör en galge på databordet? Hur kom den dit? Och den under bordet? Vad gör stetoskopet där? Dammvippan på fönsterbrädan? Det ser inte ut som att någon har städat. Cremepudret, vems är det och varför ligger den på fönsterbrädan? Doptavlan då? Visst, den är fin, men hör ju till dotterns rum.

Täcken och kuddar, varifrån kommer dom? Det saknas inga i någon säng och här inne finns ingen säng. Varför ligger dom där, i datarummet?

Har någon tappat en penna på golvet? Varför har denna någon inte tagit upp den då? Eller har någon lagt den där bara? Vi har inte ätit McDonalds mat på väldigt länge. Hur kom muggen dit? Och dom där kläderna. Ska dom tvättas eller skänkas bort, eller har någon tappat dom där?

Hur har jag uppfostrat mina barn? Eller har jag inte uppfostrat dom alls? Eller blev dom bara som dom blev? Eller blev dom bara som jag? Går det att börja om? Att göra rätt. Uppfostra på nytt?
adhd, barn, barnuppfostran, diagnos, hem, hushåll,
Jag gör nästan dagliga framsteg med hjälp av min terapi och behandling. Lycklig över att lyckas mer än misslyckas. Jag har sällan (eller rättare sagt aldrig) pengar på kontot dagen innan löning. Men jag ligger inte en massa minus i alla fall som tidigare. Jag har bättre koll och mer ordning. Det ser just ut.
 
Man galenskaper flyger i mig än. På gott och ont. För ett par dagar sedan sa sonen att han ville ha en hund. Då skulle han vara ute mycket mer. Han är less på att spela hela dagarna, men hittar inget annat att göra.
Jo men självklart! Självklart ska vi ha en hund!
 
Jag började googla och leta. Givetvis hittar jag en hund. En hund som är helt perfekt för vår familj. Jag läser på om rasen. Jag vet redan mycket om den eftersom jag slukade information och fakta om hundar när jag var barn. Kunde alla hundraser. En del information har stannat kvar. Uppdaterade mig om denna ras. Sökte på andras fakta och information, rekommendationer. Givetvis ska vi ha den här hunden.
 
Men vi har ju katt. Och vi är ju allergiska, jag och min man. Antihistaminbehandling från dagen innan vi tog hem kattungen och 2 veckor efter löste allergiproblemet och vi båda blev friskare än någonsin. Galet! Vi som allergisanerade vårt hem för bara ett par år sedan. Tygsoffor, tygstolar, mattor osv åkte ut. När vi flyttade in i huset hade vi Anticimex här som sanerade huset från katthår och de fick komma ytterligare en gång och sanera då min man var så sjuk och allergisk.
 
Katten var ett helgalet impulsköp. Vi satt i bilen på väg på semester, maken körde, jag satt brevid och kollade på blocket i telefonen. "Kattungar till salu". Och precis just på den orten som vi just närmade oss. Läste upp annonsen för min man som höjde kraftigt på ögonbrynen. Katt?
Ja, vår dotter skulle fylla 9 år och skulle bli totalt överraskad och jätteglad om hon fick en katt. Hon vet ju att vi är allergiska och vet att det inte kommer på fråga att skaffa något pälsdjur. Jag ringde säljaren och på en kvart var vi där och förälskade oss i det lilla djuret. Betalade handpenning och kom överens att hämta den på hemvägen från semestern. Gick på apoteket och köpte Loratadin och började äta den då vi skulle hämta katten. 2 allergiker med en katt i en bil, i flera mil... Nemas problemas. Vi har aldrig varit friskare.
 
Och nu önskar barnen sig en hund. Hade detta varit förra sommaren hade hunden redan varit här. Tillsammanns med katten. Det har gått ett par dagar nu och hunden är inte här. Jag FUNDERAR! Min lilla hyperimpulsiva hjärna funderar. Tänker. Överväger. Konsekvensanalyserar.
 
Okej, hunden är inte här än. Jag vet att det inte är klokt. Vi har för liten bil, vi har nog inte råd, vi är allergiska, vi har redan katt. Vi kanske blir riktigt jävla allergiska. Djuren kanske inte kommer överens. Men förmodligen blir det alldeles underbart, roligt, trevligt, aktivt osv. Men som sagt, hunden är inte här än. Kanske den kommer, kanske inte. Men jag TÄNKER, jag FUNDERAR och jag överväger (okej, kanske inte så noga;-)).
 
adhd, allergi, djur, hund, impulsiv, impulsivitet, kärlek,
Ett ämne som börjar bli gammalt och utjatat, men som inte får släppas och sluta tjatas om. Vi måste fortsätta.
 
När jag var liten och tonåring så fick jag ofta frågan varifrån jag kommer. Jag svarade på frågan. Men fick alltid följdfrågor. "Men från början då?" "är du FÖDD i Sverige?" "Dina föräldrar då?"
Jag blev väldigt anti, avig, irriterad och arg. Jag ville ju vara blond och blåögd. Försökte mig på några hårblekningar, inte lyckat. Undvek solen osv. Jag kommer från en liten ort. En mycket liten "insnöad" ort där det inte fanns andra invandrare än båtflyktingar (finnar alltså). Jag var mörkast i stan. Ja, jag och mina föräldrar. Men vi var ju inte mer annorlunda än någon annan. Jag kände mig ändå inte som något annat än svensk.
 
Så började det komma till våran lilla ort, flyktingar från Libanon. Mina föräldrar var väldigt engagerade i de familjerna som kom. Hjälpte dom att komma in i samhället. Bjöd hem dom på middagar. De bjöd hem oss på middagar på "flyktingförläggningen". Tyvärr hade de mycket svårt att komma in i samhället i den lilla trångsynta, insnöade orten och de flesta flyttade snart därifrån, till större städer, på olika håll i landet. Och jag blev återigen mörkast i stan. Det kom flyktingar från Bosnien - men jag var fortfarande mörkast. Jag gillade alla dessa människor, nya kulturer, nya maträtter, nya attityder, en hjälpsamhet som tidigare inte funnits i den lilla orten.
Men jag gillade dom i smyg. Det var INTE accepterat att "blanda sig" med dom. Sandnegrer, blattar... jag har förträngt alla konstiga ord de kallades för. Dåtidens Sverigedemokraterna växte på den orten... Bevara Sverige svenskt, tror jag att det fanns en politisk förening som hette. Och visst var jag med dom. På mina skolböcker på högstadiet klottrade jag "BSS". Tanken idag ger mig svår ångest.
 
Bevara Sverige svenskt - de flesta i den föreningen var finnar. ASGARV! Bara det... De skojade med mig om att jag upfyllde kriterierna för Hitlers gaskammare/koncentrationsläger pga av min hårfärg. "Men visst har du färgat det?" Jag blev så trött. Jag blev så less. Det kändes så fel. Så avigt. Så knäppt. Alla är ju lika. Jag minns min första (tror jag) upplevelse av ångest. Jag var ca 1-15 år, älskade bebisar. Jag gick och bar på en bosnisk nyfödd liten bebis under en hel eftermiddag/kväll. En flyktingfamilj var på besök hos oss. De hade några veckor innan kommit till den insnöade orten och samma dag som de anlände kom bebisen. Mina känslor för den här okända lilla bebisen var så enormt starka. Precis som för andra bebisar, mina syskons barn, mina kusiner osv. Samma sak, samma känslor, samma lika värde. Kanske annan hudfärg, annan kultur, annan hårfärg, andra ansiktsdrag. Men samma värde! Mina "åsikter", BSS klottrade skolböcker, klistermärken, broscher osv det blev så fel.
 
Jag visste vad jag kände och vad jag tyckte på riktig. Men jag ville ju bara vara som mina vänner. Jag ville ju bara passa in i deras "kultur". - Ångest.
 
Det höll inte länge och jag bytte umgänge. Jag och min sidekick A slog ihop oss med ett härligt gäng Bosnier. Underbara människor! Jag har lämnat den insnöade orten för längesen. Jag har valt att bosätta mig på ett ställe (förort) där största delen av invånarna har en ickesvensk bakgrund. Jag älskar mina grannar. Den öppenheten, hjälpsamheten, välkomnandet och värmen som de ger.
 
Alla är olika, alla är lika. Samma som mig, samma som dig. Lyssna på Allyawans kloka ord.
 
 
 
kultur, kärlek, lika, olika, samma, sverige, sverige, rasism,,