Cattastroph

Det var en skitjobbig dag idag. Vaknade imorse i ett mörker, och det blev liksom aldrig ljust. 

Det där bowlingklotet i magen, det försvann liksom inte under natten. Det var kvar när jag vaknade. Och jag förstog ju att det var cancern, och den var verklig. 

Bestämde mig för att inte fånga dagen direkt, ni vet Carpe diemsvamlet. Nej, det skulle jag göra i ett lite senare skede, även om jag förstog att det kunde vara bråttom.

Klev upp, tung i sinnet men tog mig igenom dagens alla måsten men med tankarna ständigt vandrande tillbaka till cancern. Men mitt i sorgen kom jag på den brighta idén om att kontakta dotterns idoler. Författade ett meddelande som jag senare skulle kopiera in i deras DM, presentera mig som en cancersjuk kvinna som skulle vilja ge dottern en upplevelse hon aldrig skulle glömma, tillsammans med sin mor under hennes sista tid i livet. En träff, en utekväll med hennes (och mina) idoler med min dotter och mig i fokus.

Trots att jag var ledsen över min situation så kände jag mig ändå lite glad på nåt sätt, nästan så det slog över till ren lycka. Vilken kväll vi skulle ha, i vimlet på Stockholms nattklubbar med OSS i fokus.

Den där lyckan började skölja över mig mer, kände mig förvirrad. Va? Va? Va? 

Vadå cancer, jag beter mig som att jag har cancer! Jag sörjer över att jag har cancer? Planerar min sista tid… 

Vem fan har sagt att jag har cancer?

Jag har PMDS. 

Det var längesen den var såhär svår. 

Jag har hållit den i shack med SSRI (antidepp) och vätskedrivande.  Men inte ens behövt det varje månad, men i samband med stress, eller nåt sånt så slår den mig på käften hårdare än vanligt. Det här var en sån ägglossning, en sjuhelvetes ägglossning. Där det inte bara verkar vara äggen som lossnar.

Men halleluja och amen, jag är frisk!❤️