En påskafton åkte jag iväg till Coop för att påskmusten tagit slut. Skulle ha med mig ett par liter till påskbuffén hos min bror men den dracks upp innan påskaftonen. Efter febrilt tokletande efter påskmust i butiken hittade jag en platta påskmust gömda bakom ostbågarna. Köpte en cykelkorg till dottern också, bra att bära påskmusten i. Mötte en lång snygg tjej som stoppade mig och undrade var jag hittat påskmusten. Jag gav henne en visuell karta och vi bytte några ord. Jag fortsatte mot kassan. "Hallå, vänta!" ropade hon och jag fick en känsla av att hon inte sökte påskmust. Hon sökte kontakt. Jorå! - "Öh, ursäkta, det kanske är lite påfluget, men jag chansar ändå, ren chansning... " började hon och jag väntade mig en fråga om min sexuallitet. Date? Shit, ser jag lesbisk ut?
Nej, hon och hennes sambo hade startat ett företag och var på gång att anställa folk, men hade inte lagt ut någon annons än. Hon tyckte att jag var så snygg och trevlig (nä, hon sa inte "snygg" ordagrant, men jag valde att tolka det så) och skulle nog passa in där. Jag sträckte på mig så det knakade i varenda kota. Med stort leende och intresserade, höjda ögonbryn funderade jag på vilka jag skulle meddela först om denna komplimang. Min stolthet satte lock för öronen när hon berättade om företaget. Marknadsföring nånting sånting... Jaja, vilken tur det finns jobb för dom arbetslösa. Hur som hellst så har man en fördel på arbetsmarknaden om man har ett fördelaktigt utseende!
Att jag av nära o kära fick höra att hon säkert var en lurendrejare och/eller höll på med pyramidspel tolkade jag inte som att jag såg lättlurad ut.
Aftonen spenderades ute på landet där jag fick möjlighet att prova på rörmockaryrket! Massor med mat och släktingar som missat att min flicka troligtvis är laktosintolerant. Någon som råkade servera henne en påskbakelse med grädde på. Ett samtal om laktosintolerant och insinuationer på att det nog kan vara psykiskt, oro till exempel. Väcktes till liv av ett "FÄÄÄRDIG!"
Jag gick upp på övervåningen där skriket kom ifrån. Öppnade dörren till toaletten och tänkte många tankar på en hundradels sekund. "Har dom byggt om? Vad konstigt dom placerat toaletten?" och "Jaha två toalettstolar, sådär fint uppställda lite som fotöljer. Så trivsamt."
Bara lite konstigt att den toalettstolen som hon satt på var kopplad till en plastpåse och inte i ner i golvet... Jag ställde mig med benen i kors innan jag började skratta, för att inte min bror skulle drabbas av ytterligare en olycka, typ vattenskada. Hysterisk! Både saliv och tårar droppade från mina kroppsöppningar. Tur att jag stog med benen i kors!
"Hon har bajsat i en möbel som ser ut som en toalettstol! Och hon ÄR laktosintolerant." Jag går inte in på hur jag löste rensningen av röret. Men jag vet i allafall hur en toalettstol fungerar och vad som händer där under när man spolar.
Ligger nu i soffan efter 1 timmes städning. Puts o plock här och där. I köket har vi en bänk som förr försökte likna en köksö. Nu är det bara en bänk. På den finns en fin duk, fina små ljusstakar med doftljus i. Men dom syns inte. Över allt detta ligger räkningar, papper om tillfällig föräldrarpenning, nycklar, kalaskort, påskkort, halsband, julkort, sytråd, nålar, lego, ficklampa, spel, en kjol, griptång, ugnsform mm mm. Allt det där huller om buller i en hög. Ovanpå den fina duken och dom fina ljusen. Ibland har jag ställt dit en fruktskål, men dom försvinner och hittas senare av flugor, myror eller människor pga doften av något ruttet.
På den bänken hittade jag ett papper från banken som skulle vara TryggHansa tillhanda den 9 mars 2012. Nåja, det var i år i alla fall. Jag stoppade ner det i ett kuvert och skrev TryggHansas adress på det. Så nu ligger det brevet där igen, i en annan form. Påväg till TryggHansa.
Jag hann avsluta detta innan jag nös och vätte ner trosan. Dääm! Byta trosor. Justja. Fan glömde tömma tvättmaskinen igår. Tvätten som jag kört "sköljning" på 3 ggr. Tog ut ett par trosor, nästan torra, dom luktade inte mögel än så jag tog på dom och körde resten på en fjärde sköljning.
Oj, där bland tvätten låg pojkens läxmapp. DÄR var den. Ogjord 2 v i rad. Inte hans fel. Stackarn. Lägger fram den på bordet för att inte glömma att den ska göras IDAG. Där på bordet ligger hans trasig lerskål. Tar fram lim och börjar limma. Kladdigt, måste tvätta händerna. Går inte bort. Torkar händerna i diskhandduken som också blir kladdig, slänger den i tvättstugan. Oj där ligger en täckjacka. Vinterkläderna måste ju bort nu. Skorna också. Lägger allt i trappan, bär upp det sen.
Sommarkläderna måste fram också. Går upp o drar fram lådorna med sommarkläder från klädkammarn. Oj, glömde vinterkläderna där nere.
Sommarkläder... Däääm! Sommarbrallorna jag beställde som inte passade för 4 veckor sen ligger ju nånstans, packat i en postpåse. Justja, på diskbänken. Lägger fram den närmare diskbänkskanten så den ska synas bättre. Lägger brevet till TryggHansa där också. Så det inte kommer bort.
Nu är jag rätt slut! Ligger i soffan och tar igen mig. Den nysköljda tvätten torkar/möglar i maskinen, både vinterkläder och sommarkläder ligger framme, här och där, den trasiga lerskålen är ännu trasig OCH kladdig, hela huset är stökigare nu än innan jag började städa. Men jag är som sagt rätt slut. Kaput!
Tur jag snart får jobba igen så jag får lite struktur i mitt liv.
då skulle jag vilja starta ett kollektiv. Gärna en liten bit utanför stan. Bara för kvinnor, som inte gillar TV-sport. Vi kommer att vara aktiva med pyssligheter, mys och matlagning, vinpimpling, bakning, scrapbooking, påtning i trädgården, utfordra eventuella djur, vi skulle till och med sporta lite, sådär på kul bara. Inte på TV.
Typ nåt i den här stilen:
Sen skulle jag öppna en filial. Bygga en stor enplansvilla i anslutning till kollektivet där jag skulle ta emot pensionärer, gärna dementa.
Typ ett sånt här hus: Det skulle väl passa kollektivet? Jag och mina väninnor som inte gillar TV-sport gillar dementa gamla människor. Vi skulle ta hand om dom när inte deras egna barn orkar eller klarar av det. Vi skulle se till att dom alltid hade torra byxor, rena tänder, hela och rena kläder, de skulle vara mätta och utvilade och alltid glada, trygga och harmoniska - men priset skulle vara dyrt.
Men visst skulle det vara värt?
Men sen då...? När hockeyn och fotbollen och det där är slut? (Om det nångång tar slut?)
Stå på er! 24.000:- är egentligen ingenting för det ansvar ni kommer att sadla era axlar med. Kör hårt!
Det finns pengar! Landstingsledningen vill bara visa att det är dom som bestämmer om pengarna. De finansierar hellre kultur och infrastruktur än era löner.
Igår var jag och dansade Funk. Fett najs! Enkelt, svettigt och kul. Roligast var när en tjej, som hade tagit på sig sina tightaste kläder och sminkat sig med allt smink och tagit på sin bästa push-up BH, drog en piruett eller nåt och sedan halkade alla runt i hennes långa, fina, svarta hår. Hon var plötsligt ganska korthårig, tunnhårig och hennes hår fanns under allas skor. Makabert nästan.
Varit slapp som en kokt spaghetti idag. Körigt på jobbet igår med viktiga möten, efterlysningar, blodtransfusioner, låga blodtryck, jourfall, blåsor under läppen då jag inte haft tid att spotta ut snuset, förstoppning eftersom jag inte kunnat skita när jag behövde det som mest.
I can't buy your love, don't even wanna try. Sometimes the truth won't make you happy, so I'm not gonna lie. But don't ever question if my heart beats only for you, it beats only for you.
I know i'm far from perfect, nothin' like your entourage I can't grant you any wishes, I won't promise you the stars. But don't ever question if my heart beats only for you, it beats only for you.
Cause when you've given up. When no matter what you do it's never good enough. When you never thought that it could ever get this tough, Thats when you feel my kind of love.
And when you're crying out. When you fall and then can't pick, you're heavy on the ground When the friends you thought you had haven't stuck around. That's when you feel my kind of love.
You won't see me at the parties, I guess I'm just no fun. I won't be turning up the radio singing "Baby You're The One".
But don't ever question if my heart beats only for you, it beats only for you.
I know sometimes I get angry, and I say what i don't mean. I know I keep my heart protected, far away from my sleeve. But don't ever question if my heart beats only for you, it beats only for you.
Cause when you've given up. When no matter what you do it's never good enough. When you never thought that it could ever get this tough, Thats when you feel my kind of love.
And when you're crying out. When you fall and then can't pick, you're heavy on the ground When the friends you thought you had haven't stuck around. That's when you feel my kind of love.
Cause when you've given up. When no matter what you do it's never good enough. When you never thought that it could ever get this tough, Thats when you feel my kind of love.
Igår blev jag pyttelite salig. Jag fick BERÖM av en narkosläkare. Jag hade gjort fel, ett pyttelitet fel. Men hon sa att jag var duktig, jätteduktig. Jag gjorde ett kanonjobb. Och hon var så stressad så hon hade egentligen inte tid att säga det där, sa hon. Tur att jag satt. Fällde en pytteliten tår av salighet och lycka för en stund. Hon berömde mig fast jag gjort fel.
Kontraster i dagen, för att annars bli spottad och sparkad på, överkörd och manglad, hotad om indraget uppehållstillstånd, utvisad, fast man gör sitt yttersta, hela tiden. Förstår inte riktigt. Var kommer jag ifrån?
Igår var det en fin dam som kände på mitt hår och på min kind och undrade om jag var indian.
"Vi är ju ett team! Vi måste hjälpas åt, det ligger på bådas ansvar." säger doktorn när jag klagar på att alldeles för många läkare glömmer att sätta in laxantia när de sätter in opiater till patienten. Det är viktigt. Annars blir patienten förstoppad och därmed blir det fler vårddygn och mer lidande för patienten.
Många läkare VET inte ens om att om en patient regelbundet tar tex Tradolan eller OxyContin så måste denne få det också innan operation, han måste få det efter operation också. Precis som han/hon gjorde hemma. Och behövs det ytterligare smärtlindring efter operationen så får han/hon det. Och då ska vi se till att det är är något som går att kombinera med det som han redan stog på innan operation. Observera: VI! Det är vårt ansvar. Inte bara doktorns.
Det var inget som framgick under min utbildning. Lite smygande sådär framkom ju ibland att vi faktiskt skulle komma att få "save his ass". Det är VI som träffar patienten, vårdar denne tillsammans med undersköterskan och VET hur han/hon mår och vad han/hon behöver, oftast. Doktorn vet ibland bara hur provsvaren ser ut. Det visar inte på hur patienten EGENTLIGEN mår, hur ont han/hon har, hur illa han/hon mår, hur stor patienten är - om denne kan tänkas tåla större dose, etc etc etc.
Så det vore snällt om jag kunde få lite av din lön doktorn, eftersom landstingsdirektören inte har råd att höja min, för det är så viktigt att han får nya möbler till sitt kontor, att han får flyga hem ett par gånger i veckan, att han inte behöver ta med sig matlåda varje dag, att Norrlands Operan går runt (ja, finansieras av VLL) och allt annat som är viktigt kring honom.
Det skulle väl passa kollektivet? Jag och mina väninnor som inte gillar TV-sport gillar dementa gamla människor. Vi skulle ta hand om dom när inte deras egna barn orkar eller klarar av det. Vi skulle se till att dom alltid hade torra byxor, rena tänder, hela och rena kläder, de skulle vara mätta och utvilade och alltid glada, trygga och harmoniska - men priset skulle vara dyrt.
