Jag minns en varm sommar för flera år sedan.  Nån sprängde sig i Stockholm. Nån körde in i en folkmassa. Det var mord och andra galna brott den sommaren. Och jag undrade om det var värmen...

Temperaturen är ju ännu högre nu. Så vad händer?
Är det för varmt? Ingen orkar utföra galenskaperna? Eller, vad har vi att vänta?

Jag undrar också hur det ser ut inom psykiatrin? Smockfulla avdelningar? För nu känner jag att jag håller på bli galen av värmen. Jag flippar snart... i allafall orkar jag inte hålla humöret uppe. Känner mig nästan deprimerad. Orkar inget. Svettas, hatar att svettas av ingenting. 
Men det värsta; var är all syre?  Jag andas och andas men jag får ändå ingen luft liksom.
(null)

adhd, humör, npf, sommar, värme, värmeslag, ångest,
Inte vet jag 2015, 2016... det var längesen sist. Det var på den tiden då utbrändheten var nära. Så jag sållade lite i mitt liv, några vänner, några aktiviteter och intressen, och några appar så som Facebook, instagram och blogg.se. Under en relativt lång period var jag befriad från cyberslaveriet. Under den tiden lobotomerades jag - alltså, jag medicinerade med Elvanse och min personlighet, min humor, mitt humör, energi och lusten till någonting försvann.  Ingenting spelade någon roll. Jag bad min man forma mig precis som han ville. Jag kunde bli den perfekta hustrun.  Jag kunde inte köpa skor eller kläder, jag visste inte vad jag gillade. Jag kunde inte välja vad jag skulle laga för mat, visste inte vad som var gott. Jag kunde inte bestämma om jag skulle gå till höger eller vänster. Eller, jag kanske visste, men ingenting spelade någon roll. 
Så jag blev sittandes i soffan. Och min man han visste ingenting, som vanligt, inte ens hur han ville forma sin fru. Så jag fick nog och bytte tillbaka till Ritalin.

Så, nu övar jag på att vara mig själv igen, någorlunda mig själv. Allra bäst gör jag mig utan medicin, ja jävlar vad roligt vi hade, utan medicin. Men eftersom livet ska fungera utan alltför mycket berg-och-dalbana så kör vi på med lite Ritalin. Det blir som bäst för alla i min familj i alla fall.

Och det där med allt sållande... jag är tillbaka på de sociala medier jag sållade bort. Men det stressar mig, eller rättare sagt, själ min tid, till ingenting.

Men bloggen, kära bloggen... min bästa vän, min dagbok, min terapeut. Jag tar tillbaka dig. Kan du förlåta mig? ❤️
#adhd #familjeliv #stress #elvanse #ritalin,
Hittade en text bland mina anteckningar.  Den är kopierad från Facebook, om jag minns rätt. Så vem upphovsmakaren är vet jag inte. Men jag delar den ändå:

Är du med rätt partner?

Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.

Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”. Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.
Så här lyder svaret.
Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där, utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker) inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se ut på många sätt.
Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara tillbaks i samma situation.
Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.
Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi. Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.

Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla. 
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv. Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får stanna och vem du vägrar att släppa taget om! <3
kärlek, partner, relation, relationer, äktenskap,