Hittade en text bland mina anteckningar.  Den är kopierad från Facebook, om jag minns rätt. Så vem upphovsmakaren är vet jag inte. Men jag delar den ändå:

Är du med rätt partner?

Under ett seminarium frågade en kvinna, ”Hur vet jag om jag är med rätt person?”.

Mannen som ledde seminariet la då märke till att det satt en stor man bredvid henne så han sa, ”Det beror på. Är det där din partner?”. Kvinnan svarade med uppriktighet i rösten ”Hur vet du det?”. ”Eftersom din fundering förmodligen tynger dig ska jag besvara din fråga”, svarade mannen.
Så här lyder svaret.
Alla förhållanden följer samma mönster… I början är du förälskad. Du längtar efter telefonsamtalen, beröringen och du gillar din partners små egenheter. Att falla för din partner var inte svårt, nej, det var tvärtom en helt naturlig och spontan upplevelse. Du behövde inte GÖRA någonting. Det är därför man säger att man ”faller” för någon.
Människor som är förälskade säger ”jag föll som en fura” eller ”det sa bara klick”. Fundera på uttrycken. Det antyder att du bara stod där, utan att göra något, och så plötsligt hände något dig.
Att bli förälskad är en passiv och spontan upplevelse. Men efter ett par månader eller år tillsammans, falnar glöden. Det är ett naturligt mönster i ALLA förhållanden.
Sakta men säkert blir telefonsamtalen (om dom alls kommer) en källa till irritation, beröring är (när den väl sker) inte alltid välkommen och din partners egenheter är inte längre charmiga, dom driver dig till vansinne. Symptomen för det här stadiet varierar för varje förhållande, men du kommer att lägga märke till en dramatisk skillnad mellan det inledande stadiet när du var förälskad och det efterföljande stadiet som är betydligt tråkigare och stormigare.
Det är nu som du och/eller din partner kan börja fråga er ”’Är jag med rätt person?”. Och när du tänker tillbaks på den glödande kärlek ni en gång hade kanske du börjar längta efter att få uppleva det med någon annan. Det är nu förhållanden rasar samman.
Hemligheten med att lyckas i ett förhållande är inte att finna rätt person, det är att lära sig att älska den person man har hittat.
Människor skyller ofta sin olycka på sin partner och börjar söka efter bekräftelse och tillfredsställelse utanför förhållandet. Resultatet av sökandet kan se ut på många sätt.
Otrohet är det vanligaste. Men ibland gräver människor istället ner sig i arbete, en hobby, vänskap, överdrivet tevetittande eller missbruk av olika slag. Men lösningen ligger inte utanför förhållandet. Det ligger inom det.
Jag säger inte att du inte kan förälska dig i någon annan. Självklart kan du det och tillfälligt skulle det kännas bättre. Men några år senare skulle du vara tillbaks i samma situation.
Skälet till det är, och lyssna nu noga:
Hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat.
Att bibehålla kärleken är inte en passiv eller spontan upplevelse. Du måste jobba på det, dagligen. Det kräver tid, ansträngning och energi. Viktigast av allt, det kräver vishet och förnuft. Du måste veta vad du ska göra för att få det att fungera, det finns inga genvägar.

Kärleken är INTE ett oförutsägbart mysterium som varken du eller din partner kan påverka utgången av. Precis som att fysikens lagar styr universum, finns det på samma sätt lagar för förhållanden. Om du vet hur du ska tillämpa dessa lagar är resultatet förutsägbart.
Kärlek är alltså ett ”beslut”, inte bara en känsla. 
Kom ihåg: Du avgör inte själv vilka människor som kommer in i ditt liv. Däremot är det upp till dig att bestämma vem som får gå, vem som får stanna och vem du vägrar att släppa taget om! <3
kärlek, partner, relation, relationer, äktenskap,
Bakom stängda dörrar...
Finns mer än de kan se...
Min skeva framgång med bild på datan. Vi sitter i ettan med piller kartan. Har käkat tabletter i flera år. Årstiderna springer, de e redan vår.
De ingen tycka synd, alla har besvär, de är Sverige ni vet hur vanligt de är, fast ingen pratar om det, jag har inga skrupler.
Döljer svaghet med massa produkter. Fasaden är slottet fast själen är ruckel, bitarna fattas, det är jävla lucker. Folk frågar mig, är det jobbigt att blotta? Nej jag skriver de är bättre än hoppa. Många finner trösten jag skriver och tackar. Alla har problem i livet vi tacklar, vet lite om varann och vad som snurrar. Det är inte bara lycka bakom stängda dörrar...

Alla bär på nånting inte alla ser. Tårar kamofleras bakom leendet du ger. I skolan satt vi hårda men under vår fasad döljer sig nån annan, det finns ett annat jag.
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...

Fasaden, står oss upp i halsen till graven.
Många folk pallar inte alls dom kraven.
Glider som jag är i falska staden.
Skiter i om du är från betongen eller Saltsjöbaden.
Alla lovar och vill gråta flodan men låtsas som att dom kom åt miljonen.
Jag såg farsan kämpa, kriga hårt till pensionen.
Leker inte rik när jag går till krogen.
Jag är trött på dedär, inget som gör mig till.
Dehär är ärligt som fan jag är förebild men har inga barn o ingen katt och telefonen jag har den ringer knappt men fuck dedär jag är ingen som tjurar. Garvar när guzzar leker Hollywoodfruar, ni kan fota erat spa, vi vet vad som snurrar. Alla har knas bakom stängda dörrar.

Alla bär på nånting inte alla ser. Tårar kamofleras bakom leendet du ger. I skolan satt vi hårda men under vår fasad döljer sig nån annan, det finns ett annat jag.
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...

Vissa utger sig vara något dom inte är, andra visar ingenting alls. Ditt pokerface speglar nån sorts karaktär men alla kan vi dra varsin vals.

Alla bär på nånting inte alla ser. Tårar kamofleras bakom leendet du ger. I skolan satt vi hårda men under vår fasad döljer sig nån annan, det finns ett annat jag.
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...
Bakom stängda dörrar...

lyrics, musik, text, tänkvärt,
Om man är anhörig till en narkoman eller alkoholist finns det ofta anhöriggrupper, det finns stöd och kontakter för de anhöriga.
Om man är anhörig till en cancersjuk får man också oftast hjälp och stöd via sjukvården. Man blir liksom mera anhörig på något sätt. 
Men att vara anhörig till någon som lider av depression eller annan psykisk ohälsa finns det sällan något stöd eller hjälp. Man lämnas utanför. Sekretess, tystnadsplikt osv hålls det hårt på. Du får veta det den sjuke själv väljer och vill berätta, säger behandlarna. Men samtidigt säger de att anhöriga är väldigt viktiga. Det är bra om man kan vara delaktig, vara med på läkarbesök, planering och uppföljning. Det sägs så. Men ändå känns dörren dit alltid jävligt stängd!

När jag träffade min man var han en sprudlande glad och rolig kille. Han var social, omtyckt och hade en massa vänner, både tjejkompisar och killkompisar. Ja, han är fortfarande rolig, social och omtyckt. Han är till och med glad, ibland i alla fall.
Lite mer än ett år efter vi träffats hände något (har skrivit ett långt inlägg om oss tidigare). Jag tolkade det som en ålderskris. Han sov för det mesta. Och med tiden gick han mer och mer in i mig på något sätt. 

Jag har alltid varit väldigt självständig, modig och framåt. Vilket jag iefterhand gissar att skrämde honom. Samtidigt som han "sjönk" så klamrade han fast vid mig hårdare och hårdare.
Hans vänner försvann sakta men säkert. Jag vet att dom länge, länge ringde, sms:ade, hörde av sig och ville ha med honom på olika saker, men han tackade alltid nej.

Vid ett tillfälle, ute på krogen med mina vänner, var det en av hans vänner som jag knappt kände, som sa till mig att min pojkvän nog skulle må lite bättre om han fick gå ut och träffa sina vänner ibland. Jag höll med honom och lovade att jag skulle "se till" att han tackade ja till nästa inbjudan.
Jag tog det inte som någon kritik då, men allt eftersom, efter fler liknande tips så förstog jag:
De tror att jag är den svartsjuka, kontrollerande flickvännen som håller honom hemma.

Aldrig, aldrig har det varit så! Jag har själv massor med vänner som jag bara måste få umgås med, jag skulle aldrig tolerera att varken han eller någon annan hindrade mig ifrån. Så jag höll bara med dom, men fortsatte antagligen att dömmas som en kontrollerande flickvän.

Åren har gått med återkommande upp och nedgångar. Omgivningen har svårt att förstå. Jag har svårt att förstå. Men jag kan ana. Jag kan ana en kommande depression, jag vet inte men jag anar vissa triggers. Hans andra närstående förstår inte, de anar inte ens... De är bara besvikna, svikna, ledsna, oroliga, rädda. Av det som de kan se utifrån är det jag som är boven i dramat. Det är jag som är orsaken. Det är jag som får honom att må dåligt.
Vissa stunder så tror jag det även själv. Han kanske skulle ha det bättre utan mig?

Men, jag har läst på, jag har sökt information, utbildat mig, forskat och fördjupat mig i hans sjukdom. Och förstår att det inte är jag. Det är inte jag som är orsaken till hans sjukdom. Men att bli anklagad, att känna sig anklagad, att bli dömd, ogillad och oönskad, att ses som en "tumör", det gör det inte lätt att vara stark, att finnas där för honom och stötta.

Och jag vet att jag inte är ensam som anhörig. Jag vet att det finns fler. Det finns de som har det värre och mycket värre. Den psykiska ohälsan ökar! Varför? Kanske för att de anhöriga tillslut också drabbas pga bristande stöd?
anhörig, anklagad, bipolär, depression, hjälp, psykiskohälsa, stöd,