Största möjliga tyssssssssstnad på den här bloggen.
Jag har så mycket att skriva om, så mycket så jag inte vet var jag ska börja.
Det blir liksom övermäktigt och när det kommer till en punkt då det känns övermäktigt då blir det liksom ingenting. Ja bloggandet funkar precis som det mesta här i livet, för mig.

Har brottats en hel del med ångest de senaste månaderna. Men det sägs ju att ångest betyder att man är på rätt väg.

Psykologen Daniel Kahneman beskriver två tankesystem.
”System 1” är det snabba, instinktiva och emotionella tänkandet.
System 2” är det långsammare, mer logiska och intellektuella.

För att spara energi väljer hjärnan gärna gamla hjulspår, det vill säga redan färdigtänkta tankar i System 1.

"Att tänka nytt i System 2 skapar motstånd i form av ångest. Därför går det ofta att känna igen en god kreativ process på att den har en tydlig ångestfas, alltså ett stadium där alla goda idéer är slut och alla lösningar känns ogenomförbara.

Ångestfasen är plågsam, vilket triggar flyktbeteenden. Du kan lockas att skjuta upp dina beslut, fokusera på något annat eller tvivla på din egen förmåga. Men i stället borde du känna igen signalen, uppskatta den och lita på processen."

Det låter ju bra och jag hoppas att herr Kahneman har rätt hela vägen och inte bara har rätt i att det är plågsamt.

Min son saknar en fot. 
Om det är en medfödd defekt eller en olycka eller sjukdom som orsakat det har under här fallet ingen betydelse. 
Han har bara en fot.

På idrotten i skolan ska alla barn kunna hoppa jämfota. Det är ganska enkelt, i alla fall om man har två fötter. 

Två ggr i veckan går min son till skolans gympasal. Pedagogen startar lektionen med att förklara reglerna för de jämfotahopp hon har valt för dagen. 
Djupa knäböj och hopp - landa jämfota. Hoppa 2 ggr på höger ben och sedan 4 ggr på vänster ben. Snurra runt 1 varv första gången och 2 varv den andra omgången. Upprepa allting baklänges och se till att synka alla rörelser med övriga klassen.

Min son backar sakta undan från gruppen medan pedagogen förklarar reglerna, och börjar klättra i ribbstolarna.  Han blir självklart tillsagd. Det var ju inte klättring de skulle träna på idag. Men klättring det fixar han. 
Han avbryter klättringen och ställer sig på händer mot en vägg, och blir åter tillsagd. Klasskamraterna börjar med dagens uppgift. En kille haltar ganska snabbt ur gruppen och sätter sig på läktaren. Han har ont i foten. Och ganska snart är det en tjej som inte heller vill delta. Hon har stukat foten, men försökte i alla fall.

Min son och de två andra barnen som också avbrutit lektionen börjar göra armhävningar. Två händer i golvet och EN fot. 
De andra eleverna stannar upp och tittar efter vad de tre gör. De ser imponerade ut. Dom tre är starka! Riktigt starka. Med grym balans gör de armhävningar på två händer och en fot!

Pedagogen blåser i visselpipan. Eleverna fortsätter med sina jämfota hopp, men inte min son. Han sätter sig nu sorgset på läktaren.

Pedagogen meddelar "ogiltig frånvaro" i systemet. Och "ogiltig frånvaro" registreras på honom varenda lektion där det ska hoppas jämfota. 

Jullovet kom och det blev inget betyg för min son i idrotten den terminen. Pedagogen skriver ett meddelande till min son på skolplattformen: 
"Kom igen! Du kan om du bara vill. Du måste visa att du i alla fall försöker för att jag ska kunna ge dig ett betyg."

Där står han, utan sin fot och försöker förstå. Han är fenomenal på att hoppa på ett ben. Han har en suverän balans. Men han får bara inte till detta med att hoppa jämfota, som alla andra...

En känsla av värdelöshet har drabbat honom än en gång. En känsla av värdelöshet har drabbat mig som förälder. 

Mammahjärtat nästan spricker av stolthet över hans förmågor i balansering och armstyrka. Men stoltheten kvävs med betygen. Han fixar ju inte de där förbannade jämfotahoppen!

adhd, anpassning, funktionshinder, idrott, lösningsfokus, npf, pedagogik, prestation, skola,
Har hittat en bibel! En adhd bibel. "ADHD hjälpen - för ett liv i balans" av Katarina A. Sörngård.
Den gav mig massor med aha upplevelser, som "aha, det är därför..." och mycket som förklarade varför mina föräldrar inte "förstog" att jag hade adhd när jag var liten och varför en del fortfarande inte förstår, inte vet och inte ens skulle kunna tro att jag har adhd. Jag har bara "råkat" hitta hanteringsstrategier för några mina svårigheter som har gjort livet något lättare. Och jag har också lyckats dölja mina svårigheter relativt väl.
 
Sörngård skriver "Många personer med adhd upplever att livet är i obalans. Ofta stressar de mer än andra, men får ädå mindre gjort, anstränger sig för att passa tider, men kommer ändå försent, försöker vara närvarande, men uppfattar ändå inte vad som sägs, kämpar tappert med livspusslet, men upplever att vardagen ändå inte går ihop. Många känner sig rastlösa och har en malande oro, andra kan vara impulsiva och ha svårt att reglera sina känslor och få relationer att fungera".
Hade jag bara fått läsa det där stycket för längesen, så hade jag fattat.
 
Sörngård förklarar också varför alltfler människor får en adhd-diagnos idag. "Sannolikt beror det på att kundkapen om tillståndet ökar både i samhället i stort och inom sjukvården där utredningarna äger rum. Det kan även bero på att de svårigheter som adhd är förknippat med har blivit ett allt större problem, i takt med att samhället har blivit mer komplext. Ju högre krav som stäls på människor, desto fler är det som inte klarar av att leva upp till dem.
Hon skriver också om hur skolarbetet har förändrats tilll mer självstyrt och mindre lärarstyrt, vilket ställer större krav på barnens egna förmågor.
Dagens arbetsplatser för oss vuxna kräver även att man kan arbeta och koncentrera sig i en miljö som är stökig, full av intryck och utan möjligheter till lugn och ro, såsom kontorslandskap.
I både vardags- och arbetslivet påkallas vår uppmärksamhet av ljud, plingande telefoner, meddelanden om nya inlägg i sociala medier, sms osv, samtidigt som vi ska vara fokuserade, kunna planera och organisera vår tillvaro, arbete, livspussel och det sociala. Vi lever idag med otroligt mycket fler intryck än vad vi gjorde förr. Stressen och kraven även på oss vuxna har ökat markant.
 
Det bästa för ett barn med adhd är att få växa upp i en stabil familj med en tylig och förutsägbar struktur. Där man inte uppfostar sina barn med bestraffning utan med tålamod, bekräftelse, uppmuntran och kärlek. Detta ökar möjligheterna att man ska kunna utveckla strategier som underlättar tillvaron och leder till att svårigheterna inte får så allvarliga konsekvenser. Och om man tvärtom växer upp i en familj som inte är lika välfungerande som det första expemplet så ökar riskerna att svårigheterna förvärras. En bra skolmiljö och kunniga, engagerade lärare kan också få en skyddande effekt på ett barn med adhd. Likaså som en stökig skolmiljö och oförstående, oengagerade lärare ökar riskerna för att svårigheterna förvärras.
Orsaksfaktorerna till adhd handlar alltså om ett komplext samspel mellan genetiska faktorer och olika riskfaktorer i miljön.
Japp, adhd är till stor del ärftlig. Upp till 80% av orsaksfaktorern tors vara genetiska. Men man kan också "bara" ha anlag för adhd utan att själv utveckla tillståndet. Personer som har adhd upplever ofta att någon annan i familjen har samma eller liknande problem.
 
Boken riktar sig till den som har adhd. Man får lära sig mer om vad adhd är men också hitta effektiva strategier för att få balans i livet. I slutet av boken finns ett kapitel skrivet till anhöriga.
En mycket, mycket bra bok!
Jag har läst massor av fakta och info böcker om adhd. Många böcker med tips och strategier, för att själv lyckas få livet att gå ihop och få balans. Men oftast, tyvärr, upplever jag att författarna fan inte har koll! De har kunskap om adhd. De skriver bra fakta om adhd. Men tipsen och strategierna. GAAAAH! Jag blir upprörd varje gång jag läser dessa tips och råd och får känslan av att dom faktiskt inte ens har koll på hur man verkligen fungerar med adhd. "Bit ihop", "räkna till tio", "bestäm dig för att..." osv. Sånt som bara får en att förlora mot livets svårigheter.
 
Men den här boken... Jag säger bara: LÄS!
PMDD, adhd, aktivitetsnivå, förändra, förändring, hanteringsstrategier, kunskap, livet, npf, självhjälp, strategier, svårigheter, terapi, tips, tricks, utveckling,