Jag har inte bloggat på länge. En liten del tidsbrist, en liten del semester och en stor del motstånd. Motstånd mot adhd, som diagnos.
Varför ska man sättas i ett fack? Varför sätter jag mig själv i ett fack? Adhd-facket. Varför ska det diskuteras huruvida man har adhd eller inte? Vad spelar det för roll? Vad spelar det för roll om man har dålig syn eller inte.
Nedsättningar och funktionshinder... Va fan! En person med synnedsättning är varken bättre eller sämre än någon annan. Vi drar ju inte alla glasögonbärare över samma kam?!
Jimmy Åkesson och Kung Carl-Gustaf är väl inte av samma skrot och korn bara för att de har glasögon båda två.
Dessutom finns variationer av synnedsättning. Alla är inte blinda. Några har brytningsfel, några närsynta osv. Okej - de personerna kanske inte påverkar sin omgivning som personer med adhd gör - stör. Men det finns variationer. Jag är trött på att diskutera det här. Jag är trött på att vara hemlig, anonym, skamfylld och tyst. Jag vill inte känna det här behovet av att informera er, samhället om vad adhd EGENTLIGEN är. Jag vill inte att det ska behövas.
Men jag vill inte heller känna att det finns risk att jag får sparken från mitt jobb om jag kliver ut ur min garderob. Jag vill inte bli granskad. "Få se nu, kommer hon att klara det här?"
"Vi måste hålla ögonen på henne!"
Jag är trött, arg och frustrerad över att måsta hålla käften, för att inte riskera mitt jobb, försäkringar, banklån, taskigt bemötande av myndigheter, vården osv osv. För ja, så är det!
Men nu är det så att jag har en typ av funktionstillgång, en ADHD-BEGÅVNING! Vilket många av oss med adhd har. Lika mycket som ni utan adhd har någon begåvning.
Tack vare att jag har adhd, inte "trots att jag har adhd" har jag kommit dit jag velat. Därför kallar jag det i mitt fall funktionstillgång.
Visst, jag har problem och svårigheter, det har ni också. Det har vi alla. Men varför fokusera på svårigheterna? Nä, jag väljer nu att istället ta tillvara på mina tillgångar.
5 kommentarer
Ina
22 Aug 2015 07:06
Super bra skrivet! Det är en styrka, ingen svaghet. Många med Adhd har oftast en egenskap som är betydligt större än det s.k. "normala" (vad som nu är normalt).
Fler och fler större företag söker faktiskt folk med dessa egenskaper. Kreativitet är en av dessa egenskaper som faktiskt blomstrar.
Jag gillar personer med dessa styrkor, man kan lära sig av dem. Jag står själv för kreativitet, färg och form. Jag har säkert också Adhd 😉
You go!!
Pernilla Pramberg
23 Aug 2015 20:02
Tack själv för ditt fina sätt att ge beröm. Glad att vi alla kan hjälpa till . Så jag tackar dig tillbaks.
♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥
25 Aug 2015 13:08
Bra skrivet! Det är hemskt att man sätts i fack :/
Mary
27 Aug 2015 15:28
Bra skrivet! Alla är vi olika men lika bra ändå. Det är trist att man ska stämpla folk i pannan hela tiden istället för att bara se på varann som Individer med olika karaktärsdrag. Kram vännen
Lili
05 Oct 2015 00:38
Intressant och viktigt inlägg! Jag tänker så här: om man inte kunde sätta ord på eller förstå synfel, skulle man antagligen heller inte veta hur man skulle behandla det. Då skulle folk inte ha glasögon, linser etc., utan fortfarande gå omkring och se dåligt. På samma sätt tänker jag att det är med neuropsykiatriska och psykiatriska diagnoser: symtomen finns även bortom namnen. Namnen är bara ett verktyg för att kunna veta hur man ska hjälpa i de fall där behov av hjälp finns (det är ju inte alls säkert att man lider av det diagnosticerade).
Tyvärr är det vanligt med feldiagnosticering, för att inte tala om att samma hjälp inte passar alla med en diagnos. Man är ju fortfarande en individ, och utöver det har man en diagnos som kan se olika ut. Jag led till exempel av borderline förut. Jag uppfyllde precis vartenda kriterium, men sedan fanns det de som uppfyllde fem av de nio kriterierna och inte fler. Bara där var vi olika! Också mellan mig och övriga patienter som hade alla nio fanns olikheter: vi uppfyllde kriterierna i olika grad, eller också yttrade de sig på olika sätt. Utöver diagnosen hade vi sedan våra personliga egenskaper, intressen och åsikter. På samma sätt är det med andra diagnoser, oavsett det är depression, ADHD eller någonting annat!
Jag ser inte diagnosticering i sig som ett problem, men hur man resonerar kring diagnoser är definitivt det. Medan jag hade borderline drog jag mig ibland för att berätta det, eftersom det finns så mycket fördomar om diagnosen. Man ses som ett känslokallt och psykopatiskt monster, trots att det inte alls är vad det handlar om (man har massor av känslor både för sig själv och andra, men man vet inte hur man ska hantera dem). Jag upplevde också att mina känslor förminskades. Vad jag än kände var det p.g.a. att jag hade borderline och därmed var det heller inte värt att bry sig om. Som om alla känslor kan förklaras med en diagnos? För att inte tala om att även om de skulle bero på diagnosen, så är de värda att ta på allvar.
Tyvärr har jag även upplevt att det är svårt att bli tagen på allvar hos vårdcentralen, eftersom alla mina problem förklaras av att jag "har borderline"- vilket jag inte ens har längre. Läkare dömer mig alltså efter en diagnos från mitt förflutna, som inte längre påverkar mig.
Med andra ord: jag kan verkligen relatera till det du beskriver. Det är frustrerande att bli placerad i ett fack och jag bara önskar att stigmat minskar och att även sjukvårdspersonal blir mer upplyst. Framför allt skulle jag önska att man kunde se diagnoser som begåvningar och inte bara som problem. ADHD: förmåga att tänka snabbt, kreativitet. Borderline: förmåga att visa känslor, empatiskt lagd. Till exempel!
Kommentera