Ett ämne som börjar bli gammalt och utjatat, men som inte får släppas och sluta tjatas om. Vi måste fortsätta.
 
När jag var liten och tonåring så fick jag ofta frågan varifrån jag kommer. Jag svarade på frågan. Men fick alltid följdfrågor. "Men från början då?" "är du FÖDD i Sverige?" "Dina föräldrar då?"
Jag blev väldigt anti, avig, irriterad och arg. Jag ville ju vara blond och blåögd. Försökte mig på några hårblekningar, inte lyckat. Undvek solen osv. Jag kommer från en liten ort. En mycket liten "insnöad" ort där det inte fanns andra invandrare än båtflyktingar (finnar alltså). Jag var mörkast i stan. Ja, jag och mina föräldrar. Men vi var ju inte mer annorlunda än någon annan. Jag kände mig ändå inte som något annat än svensk.
 
Så började det komma till våran lilla ort, flyktingar från Libanon. Mina föräldrar var väldigt engagerade i de familjerna som kom. Hjälpte dom att komma in i samhället. Bjöd hem dom på middagar. De bjöd hem oss på middagar på "flyktingförläggningen". Tyvärr hade de mycket svårt att komma in i samhället i den lilla trångsynta, insnöade orten och de flesta flyttade snart därifrån, till större städer, på olika håll i landet. Och jag blev återigen mörkast i stan. Det kom flyktingar från Bosnien - men jag var fortfarande mörkast. Jag gillade alla dessa människor, nya kulturer, nya maträtter, nya attityder, en hjälpsamhet som tidigare inte funnits i den lilla orten.
Men jag gillade dom i smyg. Det var INTE accepterat att "blanda sig" med dom. Sandnegrer, blattar... jag har förträngt alla konstiga ord de kallades för. Dåtidens Sverigedemokraterna växte på den orten... Bevara Sverige svenskt, tror jag att det fanns en politisk förening som hette. Och visst var jag med dom. På mina skolböcker på högstadiet klottrade jag "BSS". Tanken idag ger mig svår ångest.
 
Bevara Sverige svenskt - de flesta i den föreningen var finnar. ASGARV! Bara det... De skojade med mig om att jag upfyllde kriterierna för Hitlers gaskammare/koncentrationsläger pga av min hårfärg. "Men visst har du färgat det?" Jag blev så trött. Jag blev så less. Det kändes så fel. Så avigt. Så knäppt. Alla är ju lika. Jag minns min första (tror jag) upplevelse av ångest. Jag var ca 1-15 år, älskade bebisar. Jag gick och bar på en bosnisk nyfödd liten bebis under en hel eftermiddag/kväll. En flyktingfamilj var på besök hos oss. De hade några veckor innan kommit till den insnöade orten och samma dag som de anlände kom bebisen. Mina känslor för den här okända lilla bebisen var så enormt starka. Precis som för andra bebisar, mina syskons barn, mina kusiner osv. Samma sak, samma känslor, samma lika värde. Kanske annan hudfärg, annan kultur, annan hårfärg, andra ansiktsdrag. Men samma värde! Mina "åsikter", BSS klottrade skolböcker, klistermärken, broscher osv det blev så fel.
 
Jag visste vad jag kände och vad jag tyckte på riktig. Men jag ville ju bara vara som mina vänner. Jag ville ju bara passa in i deras "kultur". - Ångest.
 
Det höll inte länge och jag bytte umgänge. Jag och min sidekick A slog ihop oss med ett härligt gäng Bosnier. Underbara människor! Jag har lämnat den insnöade orten för längesen. Jag har valt att bosätta mig på ett ställe (förort) där största delen av invånarna har en ickesvensk bakgrund. Jag älskar mina grannar. Den öppenheten, hjälpsamheten, välkomnandet och värmen som de ger.
 
Alla är olika, alla är lika. Samma som mig, samma som dig. Lyssna på Allyawans kloka ord.
 
 
 
kultur, kärlek, lika, olika, samma, sverige, sverige, rasism,,

Kommentera

Publiceras ej