Författare "okänd"
adhd, dikt,

4 kommentarer

Skogsraah ☾

25 May 2015 10:31

Jättefint skrivet!

Nina Frogner

25 May 2015 18:22

Går igenom livet o stör...
Fy vilken hemsk känsla! Jag har tre barn varav två har adhd. Dottern är idag 20 o vid tillfället jag sökte hjälp kunde man inte ställa adhd diagnos på flickor i vår kommun. Det var 2008. 2009 hade man börjat göra utredningar även på flickor... Detta fick vi veta 2011 när behandlingshemmet krävde utredning! Då hade hon börjat självmedicinera för att må bättre. Det blev inte bättre! Det slutade med en karusell lika stor som hela Liseberg!
Det är så jäkla viktigt att man blir tagen på allvar. Varför har vi sjukvård o kompetent personal annars?
Sonen har även han adhd men fick hjälp mycket snabbare eftersom jag lärt mig att göra min röst hörd av alla turer på Bup o andra instanser!
Det är tur att alla inte är stöpta i samma form! Det är bra att sticka ut o framför allt märker jag på mina barn hur kreativa de är! Något vår kontakt säger är "typiskt" för diagnosen!

Svar: Ja det är för jävligt hur det funkar. Det är fortfarande för svårt, särskilt för tjejer.
Jag klarade inte av att hjälpa/vägleda mitt barn som har adhd i därav fick jag en skjuts till utredning utan större problem. Vi har haft en jäkla tur med BUP o vården kring det har jag insett.
Cattastroph

Anonym

23 Nov 2017 22:24

Den dikten har jag skrivit för en väldigt massa år sedan. Vänliga hälsningar Moniqa Klintestrand Öberg

Kommentera

Publiceras ej