Cattastroph

Jag är en lättsam person. Jag är lätt att prata med, umgås med, trevlig och spontan. Jag är krånglar inte, ifrågasätter inte så mycket. Jag ställer inte så mycket krav. Jag är varm, vänlig och rar.

 

Men i mig finns tankar och känslor som gör att vissa saker bara inte går att utföra eller genomföra. När jag "styrs" av någon annat eller det krävs något av mig. Där jag inte förstår syftet med det, eller där jag verkligen inte tycker att... *tänker*

 

Jag kan inte förklara! Känslorna är jättestarka - de där motvillighets känslorna. Det känns som att något inne i mig (själen? mitt inre jag?) bara vrider sig, vänder sig, försöker gömma sig och vänds upp och ner i mig.

Det är inte bara då tråkiga saker ska utföras. Det kan vara vad som helst. Men det verkar följa någon sorts system.

Träslöjden i skolan gjorde mig sådär. Jag älskade att snickra och bygga, tälja och fila. Men där slogs hela mitt inre ut. Jag minns känslan så himla tydligt.

Idrotten det samma, det inre bara vände och vred, trots att idrott var kul. Jag gillade det men jag kunde inte förmå mig att genomföra en hel lektion eller ens ta mig dit ibland för att mitt inre vände och vred.

 

Jag förstår inte mig själv alla gånger och det var definitivt ingen annan som förstod mig heller.

Min bästis då hatade idrott, hon var verkligen sämst, ja hon sög i samtliga sporter och grenar. Så jag fattade varför hon hatade idrotten. Men hon genomled den ändå. Hon var med. Plågade sig igenom idrottslektionerna.

Men jag, jag tyckte ju faktiskt att det var rätt kul. Jag gillade hallen, gympaläraren, aktiviteterna osv, men jag kunde inte förmå mig. Om jag tog mig dit, satt jag på läktaren och mådde illa, hade glömt gympakläderna eller nåt. Alltid nåt.

 

Träslöjden såg jag till att slippa genom ett allergiintyg om sågspånsallergi. Skridskor och skidor kunde jag inte heller delta i och det hade jag intyg på, ett läkarintyg, ett riktigt läkarintyg på att jag hade en missbildning på höger fot som gjorde ont i skridskor och pjäxor och dessutom svällde upp då. Haha! Jag var 12 år och såg själv till att få dessa intyg.

 

Jag KAN INTE FÖRKLARA och JAG VET INTE varför det var så.

 

Idag fattar jag i alla fall att det har med adhd att göra. Och att det är/var en haneringsstrategi för mig i mitt funktionshinder. Det är mitt funktionshinder, ett funktionshinder jag haft hela livet. Men jag förstår inte mitt funktionshinder. Jo jag fattar, för jag har ju känslan. Men jag kan inte beskriva och förklara...

 

Jag vet att jag nångång galloperade in i idrottshallen i eld och lågor och var med, och var bäst (eller nästbäst). Nångång var jag med på slöjden och skapade mästerverk. Och ibland åkte jag skidor och skridskor och hade jätte skoj. Och det är DET som gör att det är svårt att förstå adhd. Varför funkar man ibland? Varför klarar man av saker vissa gånger men inte andra gånger?

På grund av detta blir jag så jävla besviken på mig själv jämt! Lyckas jag med något kan jag inte riktigt glädjas åt det då, för jag vet ju att det inte betyder att "nu kan jag det". Jag kommer förmodligen misslyckas nästa gång. På grund av det kan jag inte heller "lära mig av mina misstag",för det går liksom inte att koppla ihop med tidigare erfarenheter av att lyckas eller att misslyckas. Hajjar ni?

 

Min man är påläst. Vi har foldrar, broschyrer och böcker om adhd. Vi har gått en föräldrarkurs i ämnet och han tycker att han kan. Han vet typ allt om adhd. ÄHUM!

 

Men när nu vår son riskerar att inte få godkänt betyg i idrott, trots att han är grymt duktig, har en enorm kroppskontroll som inte hör till "vanliga barn" och är en vinnare i det mesta, men han är ju inte med... Han byter inte om. Ont i foten, illamående, trött, ont i benet, haltar.... etc etc

 

Fröken och pappa sitter där och frågar och försöker fånga upp vad som felas: "du som är så duktig?" "är det någon som är dum?" "någon som retas?" "ahhh... det måste va bollsporterna, för du är ju lite bollrädd va?" "behöver du nya gympaskor?" "Är det instruktionerna du inte förstår?"

 

Jag sitter där och bara minns... Minns känslan. Den enorma känslan av att hela mitt inre vrider, vänder, skruvar. Den svårbeskrivliga känslan som är så stark, som SLUKAR den lilla koncentration man har, som mumsar i sig lite av hjärnans samtliga funktioner, som också ÄTER UPP hyperaktiviteten och man känner sig lindrigt död.

 

 

Det är då man blir peppad med en massa "kom igen nu", "skärp dig" eller bara ett vrål med "sätt igång". För den där skylten som borde sitta i pannan på mig då, den finns inte där. Och eftersom funktionerna som tillfälligt ballat ur syns ju inte på något sätt utanpå.