Cattastroph

Ibland vaknar jag på morgonen och är skitförbannad och full av ångest. Idag var en sådan morgon. Ofta hjälper det med att gå ut på en rask promenad/löptur (beror på HUR förbannad jag är). Jag snörade på mig skorna och gick iväg. Fan vad jobbigt det var. Blev ännu mer förbannad. Löparjackan gled upp ovanör rumpan hela tiden och jag blev förbannad. Bättre att springa av sig humöret. Men då - hörlurarna ramlade ur öronen och jag höll på flippa. Bet i hop och andades några djupa. Laddade för att springa, så ringde telefonen. Tog upp den ur fickan för att kasta den hårt i marken, men svarade lugnt och glatt istället, men exploderade inombords. Lyssnade på samtalet i 40 minuter och missade min löpning. Under hela turen väntade jag och hoppades att en lastbil skulle komma och köra över mig. Så jag fick slippa en helvetesmorgon igen.

När jag kom hem, böjde jag mig ner för att knyta upp skorna och klämde då min förstorade lever mellan höftben och revben. Reste mig upp och kände smärtan över njurarna och insåg att jag kanske kunde dö av en sjukdom. Jag skulle faktiskt kunna dö. Hjälp! 
Ställde mig i duschen och grät en skvätt. En ganska stor skvätt. Googlade sedan på pmdd och grät ännu lite mer. 
Nu har jag torkat tårarna och går och letar efter en Citalopram.