Cattastroph

Jag har blivit hundrastare. Funderade på att kalla mig proffesionell-hundrastare. Men det är jag ju inte! Jag har funderat på att ta med mig någon hund ibland på mina löpturer, men det har stannat vid funderingen. Varför skulle jag göra det? För en god gärning i så fall. Jag är ALLERGISK mot hundar, både psykiskt och fysiskt. Och jag är jääävligt allergisk mot skiten dom lämnar efter sig. Bajs, lukt, hår... *yyyrjööö*

Men en god gärning... gör jag aldrig om igen. Inte god gärning enligt schema i alla fall. I mitt hood bor en dam och en herre som tillsammans ofta går med en gul hund. Trött och tjock. Hunde alltså. Ja och herren och damen också för den delen. På senare tid har damen gått ensam med hunden. Hon ser lite sorgsen ut och lyfter på huvudet när vi möts. Har därför börjat säga "Hej!". Och så har jag undrat vad som hänt med herren. Undrat för mig själv bara.

Här om dagen, det vill säga drygt en vecka sedan mötte jag henne ensam. Staplandes på ett par kryckor! Då var jag tvungen att fundera högt. "Var har du mannen OCH hunden och vad har hänt med dig?" Observera att jag till och med frågade efter hunden. Jag väntade mig att gubben dött och hunden sörjde i hjäl sig, eller fick avlivas eftersom hon inte kunde rasta honom eftersom hon var invalidiserad nu. Och ensam.

Nejdå, hunden satt hemma och väntade. Gubben var inte heller död, bara förlamad och instiutionaliserad. Det var kris. Vem skulle kunna rasta hunden?
Ja, här sitter jag nu och knaprar Loretadin för att inte slemmhinnorna ska svälla upp och täppa igen mina kroppsöppningar. På fredag blir det sprutan för att lindra min hundallergi.
Men lortarna som han lägger av på de långsamma promenaderna (han är 77 år och reumatiker) tänker jag då inte, aldrig i helvete, no way, never ever plocka upp. Men det finns hopp för den gamle byrackan. I natt hade han fått liv i matte som höll på dö av hypoglykemi. På nästa promenad ska jag också försöka lära honom ett och annat:

Fixar han inte det dukar jag upp skiten åt honom: