När jag fick min adhd, inte en dag för tidigt. Kände jag en enorm lättnad och nån sorts lycka. Livet kändes så lätt. Allt skulle ordna sig. Hopp!

Nåja, inte för att jag varit helt hopplös, men det har till och från varit en jävla kamp. En kamp för att passa in och anpassa mig till samhällets alla krav. Min strategi har därför varit att inte ta livet så allvarligt. Struntat i det trista. Jag har mest skrattat åt allt trassel jag snurrat in mig i och lallat på. Tills samhällets krav östes över mina barn.

Med medicinerna blev allt så rätt. Så lätt. Jag uppmärksammade fågelkvittret. Hängde med i hockeymatcherna på TV, kunde sitta ner och hjälpa barnen med läxorna och hjälpa dom till en bättre väg och ett lättare liv än mitt. Jag fattade vitsar, kunde kontrollera mig själv och mina impulser. Och jag kom över mitt "shoppingmissbruk" som egentligen handlade om bristande impulskontroll och nån sorts destruktivitet. Jag fick kontroll över mitt ätbeteende. Jag lärde mig konsekvenstänk och jag kunde analysera.

I mitt analyserande har jag kommit långt. Jag har fått insikt. Självinsikt. Jag har upptäckt mina brister och svårigheter. Trots att all utveckling börjar med självinsikt är det inte lätt. Jag ser bara en väg framåt, en bred väg. Men jag har också fattat att jag behöver blicka bakåt för att förstå, göra upp och bearbeta saker som jag flytt ifrån.

Alltid varit som en öppen bok. Avslöjat massor om mig själv, men aldrig mina känslor. 

Förträngda minnen och undertryckta känslor som sorg och rädsla. En ångest som tagit sig uttryck i kroppsliga reaktioner. Kroppen gör ont när själen ropar på hjälp. 

Med en adhd-hjärna rusar man genom livets äventyr, utan förmåga att stanna upp och tänka efter eller vänta in själen.



adhd, brister, känslor, själen, smärta, svårigheter,

3 kommentarer

thelaptopdiaries.blogg.se

13 May 2015 07:30

Känner väldigt mycket på mig med, förutom det psykosomatiska besvären. Jag är/blir mest "stressallergisk" med allt vad det innebär. Nyfiken på detta med medicinering. Har hört exempel om att tex kreativiteten dör till kostnad av det andra. Hur vart det för dig?

Svar: Jodå. Kreativiteten avtar. Den försvinner inte men dämpas. Som vuxen har jag inte varit särskilt kreativ av mig, så lider inte av det så. Jag känner mig lite "tråkigare", sådär allvarlig och seriös - som normala människor ;-)
Cattastroph

♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥

13 May 2015 11:53

Skönt att du har kommit så långt! Det där med att vänta in sin själ är verkligen viktigt. Har själv behövt göra det.

Hannah

02 Jun 2015 09:10

Jag har diagnos ADD men jag känner igen mig i princip allt du skriver. Hur det hjälpte så mycket med att få en diagnos och att medicinerna underlättar allt. Dock så har jag fortfarande inte fått bukt på mitt shoppingmissbruk, jag har lätt att byta ut det för en kort tid men det kommer tillbaka. Funderar på om jag kanske måste höja min medicin och ska prata med min kontakt på psyk om det. Tack för ett underbart och igenkännande inlägg. Man känner sig inte lika ensam i sina problem.

Svar: Hej! Tack för dina ord!
Jag har varit så nöjd då mina missbruk (mat o shopping) bara försvunnit. Men... De har återkommit... 😱 jag funderar också på doshöjning... Terapi har jag ju redan fått.
Cattastroph

Kommentera

Publiceras ej