Cattastroph

Jag kan vara bitter och besviken när jag tänker tillbaka på mitt liv. Vissa delar. Men jag har lyckats att koncentrera mig på det positiva och minns bäst de roliga sakerna. Tokigheter som jag idag kan skratta åt, trots att mycket har varit dumheter. Mest oskyldiga dumheter och bus.

 

Jag minns faktiskt inte så mycket från min barndom. Jag kan minnas semesterresor, men inte specifika saker som hände och vad vi gjorde. Jag kan minnas vissa händelser, då kopplat till besvikelser eller något skrämmande. Jag minns inte hur det var att börja skolan. Minns inte skolavslutningar och sånt. Men jag kan minnas känslor. Känslor av annorlundahet, att inte passa in, oro, sorg, ilska. Jag härmades, imiterade och tog efter andra för att passa in och försöka hitta någon slags samhörighet med de andra tjejerna. "Är du kille eller?!" frågade kompisarna ibland. Och jag trodde det var pga mitt korta hår eller kläderna. Så jag bytte stil. Försökte likna dom. Men det blev inte bra ändå. Senare under åren funderade jag "Är jag homosexuell kanske? Är jag bisexuell? Född i fel kropp?" Det var inte lätt att bli tonåring. Men jag gillade ju killar... Men tvivlade ibland. Jag funderade på varifrån jag egentligen kom. Var jag mina föräldrars? Med både hel och halvsyskon kunde det förvirra mig. Att dessutom ständigt få frågan om jag är kines? Vilken flyktingförläggning jag bor på? Varför jag är hårigare och mörkare än de andra i skolan? Passade aldrig riktigt in. Men jag kunde få vara med några i alla fall. Jag accepterades, men fostrades rätt hårt, frystes ut lätt och snabbt, för att snart få vara med igen. Kämpade hårt med att parera och anpassa mig.

 

Men jag vet också idag att jag har en särskild "känslighet" och reagerar större och starkare på ord, blickar, kommentarer än vad andra gör. Jag var aldrig "lite ledsen", jag var förtvivlad. Jag var aldrig lite arg, jag var ursinnig - härdsmälta. Var jag glad så skrattade jag högst och mest. Och jag minns mest skrattet. Det är jag tacksam för.

 

Mest är jag tacksam för mina föräldrars sätt att "hantera" mig. Jag har inte varit något lydigt och enkelt barn. Men jag har aldrig straffats med utegångsförbud, indragen veckopeng osv. De har haft koll på mig, men inga stora krav. Minns att jag blev "uppfostrad" hemma hos andra, "Du kan också hjälpa till att städa här, du behöver ju aldrig göra det hemma och kommer aldrig att lära dig det. Hur ska det gå för dig?" så jag blev beordrad till disk och städ hos andra, men avvek snabbt. Jag VET att jag hade varit en jävligt mycket besvärligare unge med dom kraven hemifrån. Jag tvingades aldrig att göra läxorna, men mina föräldrar erbjöd sig alltid att hjälpa till med mina läxor. Skolan hade gått helt åt helvete om jag hade blivit tvingad. Tack mamma och pappa!

 

Jag är en jävel på att både diska och städa. Jag jobbar hårt och intensivt och gör det med kvalité. Jag gör inte bara själva läxan nu, jag fördjupar mig mer, läser boken från pärm till pärm. OM JAG VILL! Men kräv inte och tvinga mig inte. Då går det åt helvete.