Vaknade imorse och väckte familjen med ett kvävt skrik. Drog handen över magen för att känna efter om kniven var stor. Eller dolken? Svärdet? 
Något gjorde för jävligt ont. Hade jag blivit skjuten?
Försökte kliva upp men luften gick ur mig och jag föll tillbaka i sängen. 

Kravlade mig till slut till toaletten. Jag har hört att en fis på tvären kan vara en nära döden upplevelse. Men tarmarna ville inte samarbeta. 
Jag kunde inte andas normalt. Jag var yr, matt, svimfärdig och upplevde en enorm trötthet, trots att jag sovit hela natten. 
Tog mig ner för trappan och la mig i soffan av omtänksamhet för ambulanspersonalen. Spiraltrappa, bår och en havande elefant - svårjobbat.

Jag hade ingen aning om vad som försiggick i huset under morgonen. Om barnen åt, gick till skolan, borstade tänderna?
Vaknade till med en orolig make vid min sida. Han vågade inte åka på jobbet. Han tyckte akuten var en bättre idé. Men jag orkade inte. Tvingade iväg honom till jobbet - trots att jag inte heller ville. Jag var rädd! JAG VAR RÄDD! (Wow! En annan känsla än arg/förbannad, och jag uttrycker den).

Jag övertygade honom att jag mådde bättre. "Men du måste komma hem innan barnen slutar skolan". 

Han åkte och jag knappade in 112 i telefonen som låg brevid mig, så att det bara var att trycka på "ring", utfall att det skulle bli värre.

Jag somnade, eller dog en stund. Men smärtan påminde mig med jämna mellanrum att jag levde. Kämpandes tog  jag fram EKG appen på min telefon för att mäta pulsen. 52. 
Det är inte min vilopuls! Jag använde mina sista krafter till att googla på buksmärta. 
Svår ihållande smärta strax ovanför naveln (1-2cm). Shit asså, rupturerat aorta aneurysm!

Jag kunde likaväl läsa på symtom på hypokondri. Det skulle också stämma.
Jag hade ont! På riktigt! Jävligt ont! Men i min hjärna pågick livet en bit in i framtiden, utan mig. 

Katastroftänk. Det kan inte vara blindtarmsinflammation, gallsten eller något annat med god prognos. Nä, det måste alltid vara det värsta.

Jag somnade och vaknade när sonen kom hem! Pust! Och jag levde och sonen slapp traumatiseras. 

Nu mår jag ok. Känns inget i magen, men är rätt spak och omtumlad av upplevelsen och känslorna.




diagnoser, dödligt, fara, hypokondri, hypokondriker, oro, rädsla, sjukdom, ångest,

3 kommentarer

♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥

18 Apr 2015 12:15

Vilken gripande text...

SaraNavjord.se

18 Apr 2015 13:44

oj gud vad läskigt! skönt att du mår bättre nu..

maasen179

18 Apr 2015 14:23

Den där gravstenen vill jag ha! :) Är inte så hypokondriskt lagd faktiskt, men gillar att få sista ordet! :)

Kommentera

Publiceras ej