Cattastroph

Nu mera går vi till BUP med glädje. Vi är också nöjda när vi går därifrån. Oftast.

Vi har några nya i vårt "team" som vi är väldigt nöjda med. Vilket vi INTE var i början. Men det är historia så det lämnar vi bakom oss. Idag lyssnar de på oss.

 

Den "kritik" vårt barn får från skolan avfärdar vår läkare och lyfter det till något bra. "Jaha, nu har dom kryssat i att det här är ett problem igen. Men jag ser det här som positivt och det tycker jag att ni också ska göra."

 

Det handlade om kontakten med vuxna. Han samspelar inte så bra med sina jämnåriga. Han hänger hellre med barn som är 1-2 år yngre än honom. Och han hänger gärna med vuxna. På rasterna skulle han hellre umgås med lärarna än med klasskamraterna (om inte de yngre barnen också har rast). På träningarna trivs han bättre med tränarna än med de jämnåriga barnen. Och det bekymrar sig väldigt över VARFÖR han är så. Hur mår han, EGENTLIGEN? Skolan har undrat och det gör kanske ni också, men NEJ han saknar inte uppmärksamhet eller föräldrarstöd hemifrån. Men vad är problemet för skolan?

 

Jo, han tar TID av de vuxna. De måste få dricka sitt kaffe ifred, umgås med kollegorna. Rastvakterna måste hålla koll på de andra barnen, lösa konflikter och avstyra bråk och olyckor. Absolut, det är klart de måste få göra det. Men om det fanns fler vuxna, fler resurser på skolan så kanske de skulle ha lite TID med barnen också. Den här tiden och uppmärksamheten som han söker och inte får leder till att han känner sig avvisad. Han FATTAR att de måste sköta sitt jobb, han VET att de är för få. Men KÄNSLAN att bli avvisad, gång på gång... Det gör ont.

 

Det är inte bara mitt barn som behöver den TIDEN. Alla barn behöver lite mer än undervisning och tillsyn i skolan.

Med den utbildning som pedagogerna på skolan har, flera år av universitetsutbildning. Måste de ju få koncentrera sig på att jobba med det. Men kunde det inte då tillsättas lite extra personal. Omsorgspersonal.

Det skulle vara så mycket lättare för lärarna att jobba med det de är ämnade för.