Cattastroph

På mitt toalettgolv. Blött.

En kissdroppe eller en tår. Man kan inte så noga veta.

Gråt eller skratt? 

Jag skrattar ofta så jag nästan kissar på mig. Och ibland händer det att jag skrattar så att jag faktiskt kissar på mig. Och det spelar ingen roll om jag är nykissad. Skrattar jag så kissar jag, ungefär.

Det gör många tanter, kvinnor, damer. Och man skyller på barnen. Eller på sina förslappade underlivsmuskler som kom efter dom.

Men jag har alltid varit förslappad. Nä, jag har alltid skrattkissat. Jag minns specifika skrattanfall när jag var 8 år och när jag var 12 år och 13, 14, 15, 16…

Jag har liksom alltid varit den… vännerna tog  walk of shame morgonen efter festen. Jag tog taxi of shame direkt efter krogen. Med nerkissade byxor. Nästan alla ggr. Någongång har jag klarat mig hem till trappen och tinat upp snön där utanför dörren (och sonen snackar om att köpa eldkastare för att slippa skotta). Win win situation. Men lite väl besvärligt med kisset i skorna. Och på katten som alltid ska stryka sig mot mina ben när jag kommer hem.