Min son saknar en fot. 
Om det är en medfödd defekt eller en olycka eller sjukdom som orsakat det har under här fallet ingen betydelse. 
Han har bara en fot.

På idrotten i skolan ska alla barn kunna hoppa jämfota. Det är ganska enkelt, i alla fall om man har två fötter. 

Två ggr i veckan går min son till skolans gympasal. Pedagogen startar lektionen med att förklara reglerna för de jämfotahopp hon har valt för dagen. 
Djupa knäböj och hopp - landa jämfota. Hoppa 2 ggr på höger ben och sedan 4 ggr på vänster ben. Snurra runt 1 varv första gången och 2 varv den andra omgången. Upprepa allting baklänges och se till att synka alla rörelser med övriga klassen.

Min son backar sakta undan från gruppen medan pedagogen förklarar reglerna, och börjar klättra i ribbstolarna.  Han blir självklart tillsagd. Det var ju inte klättring de skulle träna på idag. Men klättring det fixar han. 
Han avbryter klättringen och ställer sig på händer mot en vägg, och blir åter tillsagd. Klasskamraterna börjar med dagens uppgift. En kille haltar ganska snabbt ur gruppen och sätter sig på läktaren. Han har ont i foten. Och ganska snart är det en tjej som inte heller vill delta. Hon har stukat foten, men försökte i alla fall.

Min son och de två andra barnen som också avbrutit lektionen börjar göra armhävningar. Två händer i golvet och EN fot. 
De andra eleverna stannar upp och tittar efter vad de tre gör. De ser imponerade ut. Dom tre är starka! Riktigt starka. Med grym balans gör de armhävningar på två händer och en fot!

Pedagogen blåser i visselpipan. Eleverna fortsätter med sina jämfota hopp, men inte min son. Han sätter sig nu sorgset på läktaren.

Pedagogen meddelar "ogiltig frånvaro" i systemet. Och "ogiltig frånvaro" registreras på honom varenda lektion där det ska hoppas jämfota. 

Jullovet kom och det blev inget betyg för min son i idrotten den terminen. Pedagogen skriver ett meddelande till min son på skolplattformen: 
"Kom igen! Du kan om du bara vill. Du måste visa att du i alla fall försöker för att jag ska kunna ge dig ett betyg."

Där står han, utan sin fot och försöker förstå. Han är fenomenal på att hoppa på ett ben. Han har en suverän balans. Men han får bara inte till detta med att hoppa jämfota, som alla andra...

En känsla av värdelöshet har drabbat honom än en gång. En känsla av värdelöshet har drabbat mig som förälder. 

Mammahjärtat nästan spricker av stolthet över hans förmågor i balansering och armstyrka. Men stoltheten kvävs med betygen. Han fixar ju inte de där förbannade jämfotahoppen!

adhd, anpassning, funktionshinder, idrott, lösningsfokus, npf, pedagogik, prestation, skola,

3 kommentarer

polly

21 Mar 2016 20:04

Vilket rörande inlägg. Kul att jag hittade din blogg igen. Gillar ju din. Kram

Nina Frogner

22 Mar 2016 08:46

Vilken kämpe din som är! Jag blir faktiskt mest ledsen över hur han blir bemött av en "kunnig lärare"..?! Kunnig är en överdrift i det här! Nej, jag blir förbannad oxå! Jag hoppas att det här förändras för sonens skull! Sätter man betyg på att enbart hoppa jämfota? Han gör ju annat o sätter sig inte o glor på en bänk utan klättrar i ribbstolarna o gör armhävningar istället..! Ofattbart att en lärare ens gör så här.

Bra jobbat till din son!
Kram

Mary

28 Mar 2016 17:49

Åh, vad tråkigt att pedagogen inte kan se att han är fenomenal på andra saker 😔 KRAM 💗

Kommentera

Publiceras ej