Om man är anhörig till en narkoman eller alkoholist finns det ofta anhöriggrupper, det finns stöd och kontakter för de anhöriga.
Om man är anhörig till en cancersjuk får man också oftast hjälp och stöd via sjukvården. Man blir liksom mera anhörig på något sätt. 
Men att vara anhörig till någon som lider av depression eller annan psykisk ohälsa finns det sällan något stöd eller hjälp. Man lämnas utanför. Sekretess, tystnadsplikt osv hålls det hårt på. Du får veta det den sjuke själv väljer och vill berätta, säger behandlarna. Men samtidigt säger de att anhöriga är väldigt viktiga. Det är bra om man kan vara delaktig, vara med på läkarbesök, planering och uppföljning. Det sägs så. Men ändå känns dörren dit alltid jävligt stängd!

När jag träffade min man var han en sprudlande glad och rolig kille. Han var social, omtyckt och hade en massa vänner, både tjejkompisar och killkompisar. Ja, han är fortfarande rolig, social och omtyckt. Han är till och med glad, ibland i alla fall.
Lite mer än ett år efter vi träffats hände något (har skrivit ett långt inlägg om oss tidigare). Jag tolkade det som en ålderskris. Han sov för det mesta. Och med tiden gick han mer och mer in i mig på något sätt. 

Jag har alltid varit väldigt självständig, modig och framåt. Vilket jag iefterhand gissar att skrämde honom. Samtidigt som han "sjönk" så klamrade han fast vid mig hårdare och hårdare.
Hans vänner försvann sakta men säkert. Jag vet att dom länge, länge ringde, sms:ade, hörde av sig och ville ha med honom på olika saker, men han tackade alltid nej.

Vid ett tillfälle, ute på krogen med mina vänner, var det en av hans vänner som jag knappt kände, som sa till mig att min pojkvän nog skulle må lite bättre om han fick gå ut och träffa sina vänner ibland. Jag höll med honom och lovade att jag skulle "se till" att han tackade ja till nästa inbjudan.
Jag tog det inte som någon kritik då, men allt eftersom, efter fler liknande tips så förstog jag:
De tror att jag är den svartsjuka, kontrollerande flickvännen som håller honom hemma.

Aldrig, aldrig har det varit så! Jag har själv massor med vänner som jag bara måste få umgås med, jag skulle aldrig tolerera att varken han eller någon annan hindrade mig ifrån. Så jag höll bara med dom, men fortsatte antagligen att dömmas som en kontrollerande flickvän.

Åren har gått med återkommande upp och nedgångar. Omgivningen har svårt att förstå. Jag har svårt att förstå. Men jag kan ana. Jag kan ana en kommande depression, jag vet inte men jag anar vissa triggers. Hans andra närstående förstår inte, de anar inte ens... De är bara besvikna, svikna, ledsna, oroliga, rädda. Av det som de kan se utifrån är det jag som är boven i dramat. Det är jag som är orsaken. Det är jag som får honom att må dåligt.
Vissa stunder så tror jag det även själv. Han kanske skulle ha det bättre utan mig?

Men, jag har läst på, jag har sökt information, utbildat mig, forskat och fördjupat mig i hans sjukdom. Och förstår att det inte är jag. Det är inte jag som är orsaken till hans sjukdom. Men att bli anklagad, att känna sig anklagad, att bli dömd, ogillad och oönskad, att ses som en "tumör", det gör det inte lätt att vara stark, att finnas där för honom och stötta.

Och jag vet att jag inte är ensam som anhörig. Jag vet att det finns fler. Det finns de som har det värre och mycket värre. Den psykiska ohälsan ökar! Varför? Kanske för att de anhöriga tillslut också drabbas pga bristande stöd?
anhörig, anklagad, bipolär, depression, hjälp, psykiskohälsa, stöd,

1 kommentarer

Nina Frogner

15 Mar 2016 08:29

Du har så rätt! I min situation med en dotter som missbrukade fick jag hjälp av medberoendestöd o andra samtal. När mannen fick psykisk ohälsa o blev inlagd kopplades jag bort.
Kan låta hårt men..! Det var JAG som levde med honom. Det var JAG som kunde återge hur han var på hemmaplan. Det var JAG som hade styrt upp allt från handling, matlagning, ta hand om hans son, vårt gemensamma barn, städa, tvätta OCH ta hand om honom... Jag menar inte att man ska bli höjd till skyarna MEN att sen bli bortkopplad o inte få någon förklaring varför det blev som det blev eller en förklaring hur man inom läkarkåren tänkte..? Så jäkla dåligt!
Tycker du ska göra saker som stärker DIG! Jag gjorde inte det. Jag levde för att överleva o glömde bort mig själv väldigt mycket. Det resulterade till sist i en sjukskrivning med utmattningssymtom! Inte alls behagligt!!

Kram

Kommentera

Publiceras ej