Min son saknar en fot. 
Om det är en medfödd defekt eller en olycka eller sjukdom som orsakat det har under här fallet ingen betydelse. 
Han har bara en fot.

På idrotten i skolan ska alla barn kunna hoppa jämfota. Det är ganska enkelt, i alla fall om man har två fötter. 

Två ggr i veckan går min son till skolans gympasal. Pedagogen startar lektionen med att förklara reglerna för de jämfotahopp hon har valt för dagen. 
Djupa knäböj och hopp - landa jämfota. Hoppa 2 ggr på höger ben och sedan 4 ggr på vänster ben. Snurra runt 1 varv första gången och 2 varv den andra omgången. Upprepa allting baklänges och se till att synka alla rörelser med övriga klassen.

Min son backar sakta undan från gruppen medan pedagogen förklarar reglerna, och börjar klättra i ribbstolarna.  Han blir självklart tillsagd. Det var ju inte klättring de skulle träna på idag. Men klättring det fixar han. 
Han avbryter klättringen och ställer sig på händer mot en vägg, och blir åter tillsagd. Klasskamraterna börjar med dagens uppgift. En kille haltar ganska snabbt ur gruppen och sätter sig på läktaren. Han har ont i foten. Och ganska snart är det en tjej som inte heller vill delta. Hon har stukat foten, men försökte i alla fall.

Min son och de två andra barnen som också avbrutit lektionen börjar göra armhävningar. Två händer i golvet och EN fot. 
De andra eleverna stannar upp och tittar efter vad de tre gör. De ser imponerade ut. Dom tre är starka! Riktigt starka. Med grym balans gör de armhävningar på två händer och en fot!

Pedagogen blåser i visselpipan. Eleverna fortsätter med sina jämfota hopp, men inte min son. Han sätter sig nu sorgset på läktaren.

Pedagogen meddelar "ogiltig frånvaro" i systemet. Och "ogiltig frånvaro" registreras på honom varenda lektion där det ska hoppas jämfota. 

Jullovet kom och det blev inget betyg för min son i idrotten den terminen. Pedagogen skriver ett meddelande till min son på skolplattformen: 
"Kom igen! Du kan om du bara vill. Du måste visa att du i alla fall försöker för att jag ska kunna ge dig ett betyg."

Där står han, utan sin fot och försöker förstå. Han är fenomenal på att hoppa på ett ben. Han har en suverän balans. Men han får bara inte till detta med att hoppa jämfota, som alla andra...

En känsla av värdelöshet har drabbat honom än en gång. En känsla av värdelöshet har drabbat mig som förälder. 

Mammahjärtat nästan spricker av stolthet över hans förmågor i balansering och armstyrka. Men stoltheten kvävs med betygen. Han fixar ju inte de där förbannade jämfotahoppen!

adhd, anpassning, funktionshinder, idrott, lösningsfokus, npf, pedagogik, prestation, skola,
Om man är anhörig till en narkoman eller alkoholist finns det ofta anhöriggrupper, det finns stöd och kontakter för de anhöriga.
Om man är anhörig till en cancersjuk får man också oftast hjälp och stöd via sjukvården. Man blir liksom mera anhörig på något sätt. 
Men att vara anhörig till någon som lider av depression eller annan psykisk ohälsa finns det sällan något stöd eller hjälp. Man lämnas utanför. Sekretess, tystnadsplikt osv hålls det hårt på. Du får veta det den sjuke själv väljer och vill berätta, säger behandlarna. Men samtidigt säger de att anhöriga är väldigt viktiga. Det är bra om man kan vara delaktig, vara med på läkarbesök, planering och uppföljning. Det sägs så. Men ändå känns dörren dit alltid jävligt stängd!

När jag träffade min man var han en sprudlande glad och rolig kille. Han var social, omtyckt och hade en massa vänner, både tjejkompisar och killkompisar. Ja, han är fortfarande rolig, social och omtyckt. Han är till och med glad, ibland i alla fall.
Lite mer än ett år efter vi träffats hände något (har skrivit ett långt inlägg om oss tidigare). Jag tolkade det som en ålderskris. Han sov för det mesta. Och med tiden gick han mer och mer in i mig på något sätt. 

Jag har alltid varit väldigt självständig, modig och framåt. Vilket jag iefterhand gissar att skrämde honom. Samtidigt som han "sjönk" så klamrade han fast vid mig hårdare och hårdare.
Hans vänner försvann sakta men säkert. Jag vet att dom länge, länge ringde, sms:ade, hörde av sig och ville ha med honom på olika saker, men han tackade alltid nej.

Vid ett tillfälle, ute på krogen med mina vänner, var det en av hans vänner som jag knappt kände, som sa till mig att min pojkvän nog skulle må lite bättre om han fick gå ut och träffa sina vänner ibland. Jag höll med honom och lovade att jag skulle "se till" att han tackade ja till nästa inbjudan.
Jag tog det inte som någon kritik då, men allt eftersom, efter fler liknande tips så förstog jag:
De tror att jag är den svartsjuka, kontrollerande flickvännen som håller honom hemma.

Aldrig, aldrig har det varit så! Jag har själv massor med vänner som jag bara måste få umgås med, jag skulle aldrig tolerera att varken han eller någon annan hindrade mig ifrån. Så jag höll bara med dom, men fortsatte antagligen att dömmas som en kontrollerande flickvän.

Åren har gått med återkommande upp och nedgångar. Omgivningen har svårt att förstå. Jag har svårt att förstå. Men jag kan ana. Jag kan ana en kommande depression, jag vet inte men jag anar vissa triggers. Hans andra närstående förstår inte, de anar inte ens... De är bara besvikna, svikna, ledsna, oroliga, rädda. Av det som de kan se utifrån är det jag som är boven i dramat. Det är jag som är orsaken. Det är jag som får honom att må dåligt.
Vissa stunder så tror jag det även själv. Han kanske skulle ha det bättre utan mig?

Men, jag har läst på, jag har sökt information, utbildat mig, forskat och fördjupat mig i hans sjukdom. Och förstår att det inte är jag. Det är inte jag som är orsaken till hans sjukdom. Men att bli anklagad, att känna sig anklagad, att bli dömd, ogillad och oönskad, att ses som en "tumör", det gör det inte lätt att vara stark, att finnas där för honom och stötta.

Och jag vet att jag inte är ensam som anhörig. Jag vet att det finns fler. Det finns de som har det värre och mycket värre. Den psykiska ohälsan ökar! Varför? Kanske för att de anhöriga tillslut också drabbas pga bristande stöd?
anhörig, anklagad, bipolär, depression, hjälp, psykiskohälsa, stöd,