Min husbonde är en rätt fantastisk person. När vi träffades tog han mig med storm. Dag två sa han de magiska orden och dag tre kom han med en överfull hockeytrunk, räkningar och banktillbehör, pass och tandborsten. Ja, han flyttade faktiskt in dag tre. 
Innan två månader gått hade vi flyttat från mina 19 kvadrat för att få plats med hans barn och möbler också, gjort mig på smällen, varit på solsemester - en jävligt dyr sådan. Gjort sjuka äventyr och haft sjukt mycke sex och förlovat oss.

Jag kan vara rätt intensiv på mitt sätt, och det var annorlunda och häftigt att träffa nån som var snäppet intensivare. Allt gick väldigt fort, allt var jätte mycket och jätte stort. 

Så kom barnet och husbonden blev som förbytt. Jag var lycklig bland rosa moln men HAN fick en babyblues. Han blev liggandes i sängen. Sov mest, förflyttade sig mellan säng och soffa. Kom inte iväg till jobbet. "Jaja, nybliven pappa" tänkte väl alla och föreställde sig vaknätter och sömnbrist.
Men grejen var den, att han vaknade ALDRIG varken på nätterna eller på morgonen när jag och bebisen gick upp, trots att jag hade vaknätter. Pappan bara sov och sov. Min familj grät av förtvivlan och turades om att passa barnet för att jag skulle få vila. 

Men så vaknade pappan. Och vi levde livet igen. Köpte bilar, köpte hus, flyttade och älskade. Han jobbade och slet, på jobbet, hemma, och mest hos andra. Och så festade han. Och så fixade vi ett till barn. 

Och nästa babyblues kom med även det barnet. Med babyblues menar jag alltså förlossningsdepression.
Han la sig och sov och min familj grät igen.

Men så vaknade han och började renovera köket och ett par sovrum, vardagsrum, hall och trappa. Och hjälpte samtidigt till att renovera hemma hos andra. Så det blev aldrig riktigt klart hemma hos oss, inte någonstans. Men vi hann med en massa andra saker också, vi hade kul och vi hade en en hel del häftigt sex. Men jag klagade på att inget blev klart hemma nångång. Han sa att han var värdelös och la sig och sov igen. Med ett hus i en enda röra.  

Men snart vaknade han igen och avslutade renoveringen, nästan. För samtidigt hade han massor av annat också att göra. Tränade, byggde massa muskler och surfade på nätet en hel del. Hela nätter, halva dagar, men han var del av familjen igen och vi hade roligt. Han hade massor av planer. Starta eget. Han var full av liv, omsorg och kärlek igen. Så full av detta så jag inte räckte till. Jag upptäckte kärlek i hans telefon till en tjej, på datorn till en annan och jag började backa ur vårt knäppa förhållande. Han försvann några nätter och jag började packa och flytta. Jag kände inte igen min man. Han var som förbytt. Aldrig att jag hade kunna föreställa mig detta, att HAN skulle vara otrogen, och på det där viset. Jag kände ju så starkt att han faktiskt älskade mig! Och han visade det ju tydligt, hela tiden, till och med när han bara sov. Jag fattade ingenting. Vad hände?

Han kom tillbaka förtvivlad över det han ställt till med. Han var så full av ångest så man kunde ta på den i luften. Han grät och jag trodde att han skulle dö i sin gråt. Och han sa det. Han ville dö!
Han sov på soffan, och varje morgon gick jag ner till vardagsrummet förberedd på att hitta honom död. Men han dog aldrig. Men jag var så arg, så jävla förbannad så jag nästan önskade att han dött. HAN har ställt till med allt detta, sårat mig djupt och så ligger HAN där och gråter! Det är väl för fan JAG som ska gråta?! 

Men han dog som sagt var inte. Han vaknade ganska snart och började leva igen. Han förklarade hur dåligt han mådde och varför. Han hade varit med om fruktansvärda saker som självklart satt spår i honom och jag förstod varför hans självkänsla var under skosulorna. Och han gottgjorde allt han ställt till med. Han gjorde allt för mig!

Vi sökte hjälp för honom och det hjälpte. Han levde igen, ordentligt. Några psykologsamtal och hans självkänsla var på topp. Han började träna igen, renovera och han skulle rädda världen från allt ont. Ja i alla fall alla tjejer från onda män. Han räddade en tjej från att hoppa från en bro och erbjöd henne husrum hos oss. Men jag (hans fru) stängde alla dörrar och låste och han fick rädda henne genom ett samtal. Hjälpte tjejerna på gymmet, hjälpte mig med det mesta och fanns där för mig till 100%, men hans kärlek, närvaro och engagemang räckte till några fler också. Tills jag kom på det igen och sänkte honom och självkänslan ner under skorna igen. Vem fan var han? Det här är ju inte han!!!

Men så här har det hållit på. Höga toppar och djupa dalar. Och däremellan (ja faktiskt MESTADELS) har vi levt som vanliga Svenssons. Då han på ett alldeles lagomt sätt kunnat fungera och stötta mig i mina svårigheter. För jag är ju inte heller helt perfekt!
Jag är också aningen besvärlig, omväxlande och oberäknelig ibland. Jag saknar också självkontroll och det blir alltid lite "som det blir" för mig. Men det brukar han ofta säga att han uppskattar. Jag är alltid full av överraskningar. Ibland packar vi (på mitt initiativ) familjens badväska, men så plötsligt bestämmer jag att vi ska åka skidor istället och han får packa om och barnen blir ännu nöjdare. Att packa och organisera är ju liksom inte min grej. Inte planering heller. Jag står för initiativen och spontaniteten (impulsiviteten) istället.

Jag har ADHD och min man har bipolär sjukdom typ 2, vilket innebär att han i perioder blir deprimerad, i perioder är han "helt normal" och i perioder är han hypoman vilket man kan jämföra lite med adhd. Han blir liksom lite extra, utöver det vanliga, extra rolig, extra glad, extra kärleksfull, extra kreativ, extra omtänksam, extra energisk. Till en början är de perioderna de som är som bäst med honom, men de slår alltid över till att han liksom tappar kontrollen och det blir tråkiga konsekvenser.

Men trots detta (jag skriver trots, för jag vet att min sammanfattande story verkar galen) är vi en lycklig, stark och kärleksfull familj. Vi har en stark relation, en stark kärlek till varandra. Vi har utlåtande från landsting, psykiatri, kommun och socialtjänst att vi är bra, kloka, omsorgsfulla och kärleksfulla föräldrar. Väl godkända! Godkända även för att fungera som stödfamilj för barn som har det mindre bra. För andra människor som inte har det bra och behöver hjälp och stöd. Och våra barn är bedömda som lugna, trygga, glada och flexibla barn! Och flexibla är dom inte TROTS våra diagnoser, det är dom mera PÅ GRUND AV våra diagnoser.
Och yes, jag vet (och förväntar mig motstridiga kommentarer till detta) att dom inte kommer att gå genom livet med bara positiva följder av detta. 







PMDD, adhd, bipolär, familj, familjeliv, förhållande, förståelse, kärlek, medberoende, npf, otrohet, pms, psykisk ohälsa, tillit, äktenskap,

5 kommentarer

Nina Frogner

13 Nov 2015 20:33

Vilket inlägg! Jag blir matt av att läsa det först men inser sen hur oerhört bra det är att du är så ärlig i texten. Det finns många som lever med diagnoser tillsammans, särbo eller andra konstellationer.
Först blev jag irriterad när du skriver om hans otrohet o timmarna på nätet men jag vet oxå av erfarenhet att det är en del av den bipolära diagnosen.
Fortsätt ditt underbara skrivande!
Kram ❤️

cattastroph

16 Nov 2015 08:50

Tack Nina!

♥ Evahle.se - en blogg om psykisk hälsa ♥

16 Nov 2015 22:43

Intressant att läsa :)

Polly Svensson

19 Nov 2015 09:31

Gud så bra skrivet, jag vet inte vad jag mer ska säga mer än att det var klockrent

Annorlunda

21 Nov 2015 01:55



Känner att jag haft svårt med en sak under typ det senaste året som jag aldrig haft förut. Jag börjar oroa mig för hur jag uttrycker mig i skrift. Allmänt online, kommentarer på bloggar, sms och mail. Jag skriver och skriver om för att jag oroar mig för att personerna ska misstolka det jag säger och/eller ta illa upp. Jag förstår inte varför det skulle kommit nu... Jag funderar ju på om det kan ha med min autismspektrumstörning, som ju innehåller svårigheter socialt med kommunikation, att göra men då borde jag ju alltid ha märkt av det. Autismspektrumstörning är något man föds med och kan inte dyka upp plötsligt med nya symtom i 35 års åldern. Många dom bloggar jag läser skrivs av personer med psykisk ohälsa och ni läser många i er tur min blogg. Därför är jag rädd för att ni ska vara skörare och ta illa upp när jag kommenterar era bloggar och skriver allmänt på internet. Hmm... I-landsproblem kanske, inget som hindrar mig massivt i vardagen ju men känner någon likadant? Vad kan det vara?





Svar: Jaaa, samma här! Förr har jag bara skrivit och publicerat, både här, på Facebook och överallt. MEN jag har också ofta blivit missförstådd mycket mer förr än nu. Både muntligt o skriftligt. Nu läser jag alltid igenom först ett par gånger, ändrar, formulerar om osv innan jag postar. Men, jag oroar mig också för att det jag skriver ska misstolkas.Allmän oro av lite allt möjligt tycker jag är en "biverkan" på min medicin! ;-)
Cattastroph

Kommentera

Publiceras ej